onsdag 18 maj 2016

Nu blommar granen

Jo, det är faktiskt sant att granen blommar men de är små och tämligen oansenliga så man får kolla efter riktigt noga. Är det däremot ett riktigt kottår syns de tydligt då träden kan bli nästintill översållade av dem. De ser ut som purpurröda miniatyrkottar och det är först när granen kommer upp i myndig ålder som detta oftast sker, men i år verkar det dock vara sparsamt med blommor överlag. Dagens huvudroll spelas dock av en annan granrelaterad växtdel, nämligen granskotten!

De fina gröna, mjuka skotten som vid den här tiden på året skjuter fram och granarna färgas ljusa av en helt annan nyans när de växer sig allt större. Fyllda med c-vitamin är de goda att knapra på direkt från grenen, men de är ännu mumsigare om man gör sirap av dem. Det finns ett par sätt att åstadkomma detta på; antingen kokar man samman skott, socker och citron på spisen eller så varvar man ingredienserna i en burk och ställer i det soligaste fönstret.

Personligen föredrar jag den sistnämnda metoden för då behålls fler av de nyttiga ämnena, men fördelen med att koka är att det går att reducera den till en fastare konsistens om det är nåt man är ute efter. Jag ser till att plocka en solig och torr dag för att undvika att få med extra vätska och håller mig till de små späda skotten som inte är alltför hårt knutna. Tänk på att det inte ingår i allemansrätten att plocka granskott så har du inte en egen gran får du fråga markägaren först. Varvar granskott och valfritt socker (råsocker blir väldigt fin färg och smak), i ungefär lika delar viktmässigt, med en citronskiva mellan lagrena. Proppa i ordentligt för innehållet kommer krympa allt eftersom sockret smälter, men om man vill går det bra att fylla på med nya skott eller mer socker efter hand.

Låt stå i fönstret tills sockret har  löst sig, vilket brukar ta runt en vecka beroende på hur soligt det har varit och hur duktig man är på att vända burken. Sila genom en finmaskig sil eller saftduk och häll upp den härligt bärnstensfärgade sirapen på små burkar. Eftersom det till största delen är socker har jag aldrig haft problem med mögel eller jäsning, men vill man vara på den säkra sidan kan man förvara sirapen i kylen. Tycker du om smaken så passa på att göra några satser till för det är tydligen en gammal huskur för att lindra hosta och halsont. Upp till bevis!

söndag 1 maj 2016

Tillbaka med ett vrål

Nu i veckan kom nyheten om att Arla kommer att genomföra ytterligare en i raden av prissänkningar ut till bonden. Denna gången med dryga 3,5 procent och anledningen är den kraftigt övermättade marknaden i Europa där länder med mycket lägre krav på djurhållningen, och därmed billigare omkostnader, ökar produktionen. Efter sänkningen kommer de svenska bönder som producerar konventionell mjölk för Arla att få 2,44 kronor per liter och med inflationen räknat ligger då ersättningen på samma nivåer som på mitten av 80-talet! Detta samtidigt som konsumentpriset bara stiger och Arla meddelar vidare att "ytterligare sänkningar kan inte uteslutas".

Färsk förpackningsfri mjölk direkt från bonden
Fortfarande tror jag att den idylliska bilden av "det svenska mejeriet" starkt lever kvar hos många och fantasin förstärks genom att Arla inte nog kan påpeka att de ägs av svenska bönder och att det är medlemmarna som bestämmer. Lägg till de lantromantiska reklamfilmerna med böljande gröna ängar, gula smörblommor och glada klassiska kor så är det lätt att låta sig duperas. Visserligen är det inte en lögn i sig, för visst är det så att Arla har svenska medlemmar, men dessa utgör nu bara knappt en fjärdedel av det totala antalet och man kan utgå från att deras inflytande är minimalt. Det har inte heller varit ett svenskt mejeri sedan sammanslagningen med danska MD Foods 2009.

Glad i hågen handlar man därför fortfarande Arlas produkter och tänker att allt är producerat i Sverige av svensk mjölk från svenska kor, men faktum är att det endast är det som är märkt med den röda Arlakon som är garanterat 100 procent svenskt (denna märkning kommer dock under 2016 successivt bytas ut mot en blågul kanna, Sverigekannan) liksom Svenskt Smör samt ostklassikerna grevé, herrgård, präst och svecia. Resten kan komma lite varstans ifrån; Finland, Danmark, Tyskland och Nederländerna.

Under flera år har Arla varit bannat från vårt hem och kommer så fortsättningsvis vara. I höstas utvecklade jag mitt resonemang kring bojkotten och hoppas i alla fall att jag lyckats övertyga någon mer. Jag önskar att fler mjölkbönder bryter sig från det här kontraproduktiva mejeriet och skapar något eget som allt fler och fler gårdar gör. Garanterat är att väldigt många hellre köper mjölk för 10 kronor litern direkt från bonden än för 10 kronor litern i affären där bara några få tiondelar går tillbaka till våra svenska bönder.

onsdag 23 mars 2016

Nybliven potatisodlare

Häromveckan pratade jag lite om upplägget i mina tre odlingdsbäddar i år och det som ska få allra mest plats med hela två tredjedelar av en bädd är potatis. För jag älskar potatis. Egenodlad nyupptagen potatis har jag egentligen bara smakat en gång och det var när mina föräldrar odlade i mörka hinkar på deras altan och godare har jag nog aldrig ätit! Mjäll, smörig, nötig, fast, fyllig och bara avsköljd blev en så vardaglig sak till måltidens höjdpunkt. Det är så jag vill leva, men med skillnaden att allt jag äter ska spela huvudrollen och att man ska känna vördnad inför resan från frö till tallrik.

Istället för att inhandla ekologisk sättpotatis till hutlösa priser bestämde jag mig för att kolla vilka sorter som fanns på Tuvan i Kungsbacka och enda kriteriet var att den skulle vara svenskodlad. Hem kom jag med två sorter, Connect och Mastro. Den första är enligt internet en ganska ny sort som får medeltidiga rundovala knölar och något mjölig vid kokning. Den andra är också relativt ny och får större knölar som utvecklar sig snabbt och ska vara högavkastande samt ha bra lagringsduglighet.

En anledning till att köpa ekologiska potatisar (även om jag inte skulle köpa konventionella ändå) är att dessa sorter oftast är väldigt resistenta mot diverse sjukdomar och det naturliga skyddet är fördelaktigt när man odlar utan bekämpningsmedel. Jag får se det här första året som ett testår och därför är det inte jätteviktigt att få rätt sorter utan det är nog bra om man får testa lite olika för att se vad man gillar och vad som funkar bäst i de förhållanden man har att erbjuda.

För att säkra en tidig skörd har jag tagit rådet att inte bara förgrodda knölarna utan att också lägga dem direkt på jord för att de därför ska utveckla rötter och inte bara groddar och då också få ett försprång. Jag behöver liksom all hjälp jag kan få och än så länge ser de bra ut. De verkar trivas i källarfönstret och den låga temperaturen på tio grader håller groddarna små och knubbiga, vilket i slutändan borgar för kraftiga och tåliga plantor. Lättare att avhärda dem innan utsättningen blir det då också. I övrigt spirar våren på här på gården; snödroppar, våriris, krokusar i olika färger och former samt påskliljorna som väntar på att få låta knopparna spricka. Nu ska jag ut och lyssna på de yrvakna och de lite extra klumpiga humlorna som är alldeles täckta av krokuspollen!



måndag 14 mars 2016

Grönsaksplanering

Förra året började jag anlägga tre odlingsbäddar med det material jag hade tillgängligt då och har den senaste tiden krattat och samlat ihop ännu mer att fylla på. Det fick dock bli ett litet uppehåll när vintern för dryga veckan sedan bestämde sig för att den inte var riktigt färdig och någon decimeter snö anlände och grusade mina vårkänslor. Temperaturen, som hittills har hållt sig under nollan på nätterna, gör att den ligger kvar än så länge, men solens strålar nöter sakta men säkert bort den på dagarna och mängder med krokusar, påskliljor och snödroppar poppar upp lite varstans så det gäller att se sig för var man går.

Nu när jag istället varit förvisad till att pyssla inomhus har jag planerat vad jag ska sätta i bäddarna i år och eftersom jag inte har så fasansfullt mycket utrymme har jag försökt kompromissa men det slutade ändå med att jag har dryga trettiotalet grönsaker som ska få plats! Det är svårt att hejda sig själv när man har tillgång till internet och mängder med härliga ekofröer. Visserligen ska tomaterna få bo i mina stora krukor även i år, nu tillsammans med persiljan, och plocksallat passar utmärkt i balkonglådorna, men det har helt klart krävts ett ordentligt schema för resten.

Jag är helt såld på idén med samodling där man drar nytta av olika växters egenskaper för att gynna andra grödor och därmed kan man lättare odla utan kemikalier och what not samtidigt som man kan nyttja utrymmet maximalt. Någon som praktiserar det här med bravur är Sara Bäckmo som driver bloggen Skillnadens Trädgård och det är från henne jag drar mycket inspiration. Sen har jag också dammsugit nätet på information om vad som passar bäst ihop och vad som absolut inte kommer överens. Bland annat var VäxtEko en bra källa som visserligen inte utvecklas längre, men allt material finns kvar och är sökbart.

Efter många omplaneringar har jag till slut kommit fram till en tillfredställande lösning för i år och mitt mål har varit att varje bädd ska innehålla minst en blomma, det ska alltid finnas nåt att sätta ut om det blir en ledig plats, bäddarna ska delas in i vår/sommar och sommar/höst för att både tidiga och sena grönsaker ska få plats, de ska följa en växtföljd för friskare jord och till sist ska allting vara ätbart. Uppdelning i detalj ser ut som följande;

Kålbädden:
  • kryddtagetes längs kanten (snigelgodis som ska locka mer än kålen och doften sägs förvilla angripare)
  • broccoli (Calinaro, en snabb broccoli och borde därför hinna skördas innan palmkålen ska ut)
  • palmkål (Nero di Toscana, tål en del frost men inte lika mycket som kusinen grönkål)
  • spetskål (Cuor di Bue, spetskål växer fort och tar mindre plats än vitkål)
  • grönkål (Westland Winter, favoritgrönsak som kan stå kvar i bädden under vintern)
  • kålrabbi (Azur Star, aldrig tidigare ätit men ska vara en lättodlad kålsort som skördas tidigt och påminner om mild kålrot)
  • vitkål (Dottenfelder Dauer, sen sort som passar bra till lagring)
  • dill (okänd sort, ska främja kålens tillväxt och attrahera rovspindlar som käkar skadedjur)
  • rädisor (blandpåse, tillhör kålfamiljens korsblommiga släkte och i växtföljden väljer jag att odla dessa tillsammans)

Tre systrar-bädden (majs-bönor-squash):
  • vallmo (Elka, odlas för frönas skull och bidrar med skugga och skydd för marknära squash och gurka)
  • majs (Double Standard, agerar stöttepelare för ärtorna)
  • märgärt (Alderman, högväxande med lång skördetid som ska klättra på majsen och bidra med extra stabilitet)
  • brytärt (Sugar Snap, samma som ovan men hela baljan används)
  • sommarsquash (Cocozelle, lättodlad grön zucchini, tålig och pålitlig med hög avkastning, skördas kontinuerligt)
  • sommarsquash (Yellow Crookneck, lite senare busksquash men ändå snabbväxande som sedan får ge plats för vintersquashen)
  • vintersquash (Green Hokkaido, en tålig sort med lagom stora frukter och är utmärkt för långlagring, tar vid efter sommarsquashen)
  • gurka (Muncher, tidig salladsgurka som är lika god färsk som inlagd)

Potatisbädden/jordgubbslandet:
  • potatis (säger sig självt)
  • bondböna (Witkiem, tidig och högavkastande med rejäla bönor, får stöd av potatisblasten (vid sen potatis) samtidigt som den ska hålla sorkarna borta)
  • ringblomma (ätbar, matar insekter och bin, mycket bladmassa till odlingsbäddarna)
  • jordgubbar (en okänd smulbärssort, etableras med sticklingar efter uppdragen potatis)
  • vitlök (höstplantering, följande år konkurrer inte löken med jordgubbsplantorna om utrymmet och ska hålla borta ohyra med sin starka doft)
  • gurkört (lättodlad med smak av gurka och fina blå blommor, uppskattad av bina)

Utöver detta har jag lite påsar med mangold, spenat, morot, isbergssallat och purjolök sen innan och de får ta plats där och om det finns. Ambitiöst och trångt kan man väl sammanfatta det hela som, men satsar man inget kan man inte heller vinna något tänker jag. Nu ska här sättas fröer i pluggbrätten och så håller jag tummarna för en riktigt bra odlingssommar.

tisdag 1 mars 2016

Dokumentärtips: Racing Extinction

En av de mest anpassningsbara varelserna på vår planet och kanske även det vanligaste, mest vitt spridda och framgångsrika rovdjuret. Den, om än något tveksamma, äran är det människan som kan stoltsera med. Vi har väl alla hört jämförelsen med jordens ålder kontra vår egen; om jorden funnits i 24 timmar så har människan som art existerat i endast ett par ynka sekunder. Ändå har vår påverkan varit enorm. Vi bokstavligen leker allsmäktig när vi skapar land, hav och atmosfär samtidigt som vi lika fort förgör densamma. När man ser på vilket avtryck vi skapat för resterande delen av den här planetens liv blir man både imponerad och förskräckt.

Var det Spindelmannens farbror Ben eller Voltaire som sa de numera berömda orden "with great power comes great responsiblity"? Oavsett vilken källan är har väl aldrig ett ordspråk passat så bra som här. Det är inte något man kanske går och funderar över dagligen för oftast ser vi inte oss själva med den makt vi faktiskt har, men när tanken väl finns där inser man att vi håller väldigt mångas framtid i våra händer, inkluderat vår egen.

Dessa två stycken ovan skulle jag nog säga sammanfattar hela andemeningen med dokumentären Racing Extinction. En film som handlar om allt vi gör som bidrar till massdöd och utrotning av levande djur och växter i en takt som endast skett vid fem tillfällen tidigare. Senaste gången var det dinosaurierna som fick stryka på foten.

Filmen är regisserad av före detta National Geographic-fotografen Louie Psihoyos och med i sitt bagage har han även The Cove från 2009 vars gripande ämne om den japanska delfinslakten vann honom en Oscar för bästa dokumentär. Så räkna därför med att det kommer finnas en hel del starka bilder och svåra ämnen som inte är direkt upplyftande. Men det är så otroligt viktigt!

Antropocena utrotningen, från grekiskans ord för "människans tidsålder", eller det sjätte massutdöendet som det också kallas, innebär en skarp nedgång i biodiversiteten och anledningarna till detta är många. Filmen gör sitt bästa med att försöka nudda så många som möjligt utan att göra det alltför plottrigt. Ökande mängd växthusgaser, avskogning, försurade hav, förstörda ekosystem, miljöfarliga utsläpp, överfiske och illegal, såväl som tillåten, extrem jakt bara för att nämna några. Fokuset ligger på sistnämnda; människans direkta hand över vara och icke vara.

Den kommer finnas att köpa som DVD med svensk text i april, men jag skulle starkt rekommendera att istället köpa en streamad version istället och på så sätt bidrar du inte till någon ökad klimatpåverkan eller resursförbrukning. Den finns exempelvis på Amazon där obegränsad direktstreaming och två nedladdningar ingår för cirka 130 svenska kronor. Jag kan inte nog understryka att om du bara ska se en dokumentär i år, alla kategorier, ägna 90 minuter åt att se denna.

lördag 27 februari 2016

Våren hänger i luften

Den senaste veckans klara nätter har gjort att minusgraderna smyger sig på medan det på dagarna blir uppåt plus fyra-fem och det är precis nästan på den magiska gränsen till vårtemperatur (dygnsmedel över 0°C). Ännu ett tag får vi ge oss till tåls men att det blir ljusare och varmare märker man av överallt. Talgoxen sjunger sitt välkomnande "ti-tu ti-tu ti-tu", knoppar syns på alla kvistar och grenar, vårlökarna tar sig mödosamt genom den murkna mattan av gamla löv och fjärilarna står i startgroparna.

Själv har jag varit strängt upptagen med att röja i den övervuxna trädgården och det går mycket lättare att rensa när inte massa löv skymmer och insekter försöker bitas. De flesta buskar och träd tål utmärkt att beskäras på vårvintern när den allra värsta frosten passerat men innan knoppar börjar svälla upp. Det mest tidskrävande projektet är det stora havet av björnbärssnår som jag hemskt gärna vill få ordning på och målet är att ha uppbundna rader med utrymme mellan för enklare plockning. Förra året kom man bara åt bären längs ytterkanten och även om det blev en ansenlig mängd så är björnbärssylten redan slut och så kan vi inte ha det! Jag hoppas också att glesningen ska ge buskarna lite extra kraft och ny energi. Det kan också gå helt åt skogen för jag har verkligen ingen aning om man kan tukta vilda björnbär på det här sättet och de kanske protesterar totalt. Tiden får utvisa.

Alla vinbärs- och krusbärsbuskar ska så småningom flytta till bättre lägen och antalet utökas och nu förbereder jag det genom att ta sticklingar innan växten vaknar. Optimalt är väl att göra det på hösten i samband med skörd, men de är ju praktiskt taget ogräs (ett trevligt sådant) så det ska nog gå bra ändå. Lavendeln ska beskäras om inte allt för lång tid och det ska också flytta hit en rabarber från föräldrahuset. Från början en hitteplanta från en slänt där folk hällde ner sitt trädgårdsavfall och självklart fick den hänga med hem. Nu ska den få bo längs med östväggen på huset där jag tror den kommer trivas bra med lagom av både sol och skugga.

Planeringen av de tre små odlingsbäddarna jag började med att täcka förra året är sånär som avklarad och de ska under vår, sommar och höst fyllas med grönsaker och blommor om vartannat. Första året jag odlar i annat än kruka och under ideala förhållanden så det ska bli mycket spännande att se om jag pallar med. Allra mest orolig är jag för rådjuren som strövar fritt och har sina många stigar rakt genom trädgården. Även sorkarna är jag lite vaksam mot trots att katterna gör sitt bästa med att hålla efter dem och de minskar nog beståndet med minst tre-fyra stycken i veckan.

Förhoppningen är i alla fall att vi ska ta stora kliv mot att bli helt självförsörjande på bär (jordgubbarna kommer planteras till hösten när sticklingarna vuxit sig kraftiga), att så småningom skapa oss ett trädgårdsland stort nog att förse oss med grönsaker året runt och plantera de första träden i fruktträdgården. Jag kan nästan inte bärga mig och får nog hålla i mina egna tyglar lite för att inte vilja göra allt på en gång. Jag. Längtar!

onsdag 3 februari 2016

Gröna reflektioner

Januaris veganmånad är över sen några dagar tillbaka, men jag finner mig själv att ändå gravitera mot den gröna maten utan animalier. Olika typer av mixade bönröror toppade med groddar är stapelvara på morgonmackan och värmande grytor och soppor behöver inget annat än vad växtriket har att bjuda på. Nyckeln till att äta mer grönt har jag lärt mig är att se kött, fisk, ägg och mjölkprodukter som ett komplement till det vegetabiliska snarare än tvärtom, som ju fortfarande ses som den rådande normen.

Att bli helvegan är däremot inget som intresserar mig och kommer nog i framtiden inte göra det heller, men man vet aldrig. Kanske kommer jag till och med att äta mer från djurriket än vad jag gör nu när vi skaffar egna höns, ankor, getter och vad annat jag än drömmer om. Kanske kommer våra egenodlade grönsaker ändå att lyckas hålla den balansen vi har idag. Mellan tummen och pekfingret är just nu ungefär hälften av våra måltider veganska, 30 procent vegetariskt och de resterande två tiondelarna innehåller nån typ att kött eller fisk. Helt okej ändå tycker jag.

Det är dock inte bara grönt inne utan även utomhus börjar vegetationen vakna till liv. För mindre än två veckor sedan låg snön flera decimeter tjock utanför fönstret och som västkustbo vet jag att tillfället måste tas i akt innan det återigen blir grått och blött. Promenader i det vackra vinterlandskapet avlöste varandra och värmen fick man upp med en stor kopp te under en filt i soffan. Idag var dock vädret helt annorlunda och känslan av vårdag fick istället värma inombords. Små gröna skott bland det nervissna gräset och knoppar på bara grenar får det att spritta i kroppen på mig och inspirationen för årets grönsaksodlingar flödar lika mycket som solens värmande strålar. Ut och njut och fyll på förråden av d-vitamin!

måndag 25 januari 2016

Vegan-måndag

Ostbågar och massaman curry. Jag har syndat! Fast egentligen inte, för jag ser det inte som något direkt dåligt utan mer som att saker händer och det är också okej. Det första är att jag är barnsligt förtjust i ostbågar! Helt oekologiska, säkert proppfulla med GMO och andra onyttigheter, inte avfallssnåla och helt i otakt med mina så högt älskade värderingar. Och verkligen inte veganska. Men på en mysig fredagskväll tillsammans med en varm sambo, en bra film och femton minus ute så var de precis vad som önskades.

Det andra är en lördagskväll ute i underbara vänners sällskap och med godaste thaimaten i storstaden så blir det inte heller så veganskt. Jag väljer att tolka det som att jag lever som jag lär; ingen är perfekt. Att banna sig själv över sånt är bara destruktivt och det är bättre att istället fokusera på det som är bra. Man kommer väldigt långt på positiv energi och även om jag inte hänger mig totalt åt veganism utan minsta lilla snedsteg (hittills 0,67 stycken per vecka) så har det ändå varit ett stort steg i rätt riktning.

Förra gången hade jag bara mig själv att tänka på och eftersom jag kan äta samma sak fem dagar i rad utan att ens fundera på om jag kanske borde laga något annat så var det bra mycket enklare. Det bästa den här gången är att jag är tvungen att vara mer innovativ och leta efter spännande nya grejer, så allt som allt har det varit mer lärorikt och roligt. Mat utan animalier är fantastiskt gott egentligen så när förste februari är här kommer det helt klart lagas mer veganskt och det är ju egentligen vad det hela går ut på. Jippon utan faktisk förändring är jag som bekant allergisk mot och det här ska inte vara något undantag.

tisdag 19 januari 2016

Vegoäntligen!

Idag är det så dags för premiären av Sveriges första helvegetariska matprogram! Det är Karoline från Det gröna skafferiet och Elenore från Earthsprout som slagit sina grönsakslådor samman till att bli fem halvtimmeslånga avsnitt av Vegorätt. Jag kunde inte bärga mig till ikväll utan tjuvkikade faktiskt på SVTplay så fort det kom ut och det första som möter mig är en sommaräng. En skarp kontrast mot att jag idag gick upp vid fem och ägnade morgonens två första timmar åt att skotta bort massa snö, med ett minimidjup på tre decimeter, från uppfarten.

Jag är dock inte riktigt färdig med vintern än och myser i hela själen när kylan kommer och det vita täcket breder ut sig, så att beskåda sensommarbilder känns ju helt klart lite fel. Det passar nog bättre för dem som trängtar efter grönt och värme. Tagningarna är dock lika undersköna som härliga och programmet förkroppsligar deras bloggar i form av rörliga bilder perfekt, på gott och ont. Präktigt och rustikt så det förslår och det är en värld man kan önska att man levde i, men ibland blir det lite väl mycket av det goda.

När det kommer till maten är det en enda lång dregelfest; färgsprakande smoothie, krämigt och örtigt pålägg och saftiga burgare med oförvanskade smaker. Enda kruxet är att när det är x antal minusgrader ute är i alla fall inte jag jättesugen på en kall frukost eller ställa mig och grilla en biff. När temperaturen börjar krypa uppåt däremot, då jäklar. Jag ska försöka komma ihåg det här om fyra månader, men det vet jag inte kommer hända så jag hoppas SVT pushar för repriser i sommar. Jag kommer absolut kolla på varenda avsnitt för att dra mitt strå till tittarsifferstacken för det är ett läckert program, men lite bättre tajming kanske skulle vara önskvärt. Avslutar med ett totalt ickerelevant och väsensskilt ögonblick av vinterkänsla för kontrastens skull.


torsdag 14 januari 2016

Våran soptunna

Längst in i hjärtat är jag, och kommer alltid vara, en hallänning så det smärtar lite när jag tänker på att vi numera istället bor i Västergötland med en marginal på ynka tre kilometer. Inget ont som inte för något gott med sig i alla fall och ljusglimten är Mark kommuns sophämtning. Eftersom vi har varmkompost har vi också möjligheten att justera ner vårt tömningsintervall av soptunnan och vi slog till direkt på det glesaste, fyra gånger om året. Bor man däremot i Kungsbacka kan man bara välja mellan varannan eller var fjärde vecka.

När vi flyttade in följde det med en tunna på 240 liter som är dryga två tredjedelar full just nu och då skulle jag nog höfta till det med att nästan hälften av det är skräp från de fester vi hade vid midsommar och nyår. Man orkar inte alltid vara lika hängiven och med ett sällskap på femton pers får man ibland göra lite eftergifter. Jag vill inte heller att man ska komma hit och känna att man inte vågar slänga något, men jag brukar alltid se till att det är lätt att återvinna genom att ställa fram våra fina kassar.

Vi behöver med andra ord inte ens tömma vår tunna fyra gånger per år, vilket i och för sig kan vara negativt för vi glömmer hela tiden av när sopbilen svänger förbi. Senast nu i onsdag var den här och trots att vi pratade om det på måndagen försvann det ur tankarna. Nästa gång är i april, men jag tror nog att vi kan klara oss hela vägen till juli och vi är då nere på en tömning per år.

Det är inte bara samvetet som mår bra när man minskar sitt brännbara avfall, utan även plånboken. Vi betalar bara en sjättedel av priset som det kostar för någon med den lite vanligare tunnstorleken 190 liter att tömma en gång varannan vecka. Genererar man däremot såpass mycket sopor att man måste tömma varje vecka är kostnaden nästan tolv gånger högre! Det lönar sig att ta hand om miljön.