onsdag 9 november 2016

Snön föll

Det är inte ofta man får säga "vart tog hösten vägen" men i år har det gått ruskigt fort på väderfronten och vintern förutspås att bli kallare än kallast. Vinterdäcken var tvungna att åka på mer än en månad tidigare än förra året och första snön föll i förra veckan. Det är nu innesäsongen börjar och man kan se tillbaka på det som varit och det som önskats men inte blivit.

Trädgården har tyvärr fått stå tillbaka lite på grund av husrenoveringar och resultatet blev såklart därefter. En kombination av att grovt ha underskattat den lokala snigel- och rådjurspopulationen och att ha haft för högt förtroende för vädret ledde till att knappt något blivit skördat. För en balkongtjej som mig där läget har varit optimalt på tredje våningen i söderläge kom naturen som en chock, men det gäller att ta det som erfarenheter och lärdomar.

Vad som däremot blev över förväntan bra var potatisen och skörden blev fantastisk trots lite sporadisk och bristfällig kupning. På två kilo knölar blev det plantor av alla och jag skördade i genomsnitt dryga kilot per planta. Lite mindre i början av säsongen men eftersom jag lät fyra plantor stå kvar till början av oktober (av ren lathet) höjdes snittet med hjälp av enorma bakpotatisar. Jättenöjd med sorterna som inte drabbats av några sjukdomar, inte ens bladmögel trots att de vuxit i fuktiga och rejätl orensade bäddar. Nästa år blir det nog Connect och någon fastare sort.

Där potatisen växte i år har vitlök blivit nedpetad och jag föll för den vackert lila sorten "Unikat" som visade sig ha både stora och lättskalade klyftor. Lagringsbar och köldtålighet är andra egenskaper som kommer uppskattas, även om antalet lökar i bästa fall bara kommer hushålla oss fram till julen. Börja i liten skala har jag upptäckt vara knepet till att lyckas. Vid sidorna av vitlöken kommer det växa smulgubbar av okänd sort som togs som revplantor från föräldrahemmet. Fantastiskt goda som smakar som en jordgubbe ska smaka, men ömtåliga och dålig hållbarhet gör att de inte går att köpa utan får odlas själv helt enkelt.

Krutet har som sagt lagts på huset och grundtanken är att det ska renoveras med samma material som det är byggt i och de illa åtgångna bärlinorna i torpargrunden blev ersatta med samma sorts grova granstockar, i nyskick såklart. Inte helt lätt att få tag på, men turligt nog hade vi hängivna snickare och ett fint sågverk i närheten så det löste sig. Skorstenen har fått sig en upputsning modell större och inga insatsrör kommer i närheten av detta fina, tåliga murverk som säkerligen kommer stå i minst hundra år till. Det bortglömda dräneringsdiket i sänkan på tomten har börjat grävas ur med spade och mankraft för att inte med maskin förstöra den ursprungliga strukturen med omsorgsfullt nedlagda stenblock.

Första hela året med det nya livet på landet har med andra ord gett upphov till en hel del arbete, men ack så mycket mersmak. Ser fram emot vad nästa år bär med sig!

söndag 4 september 2016

Den nya mobilen

Mitt liv som mobilägare är inte ett så väldans händelserikt sådant, utan jag har under mitt snart trettioåriga liv ägt fyra bärbara telefoner. Historien tar sin början under sista året på högstadiet när mobilfebern svepte över landet. En Nokia 3310 blev den allra första, som för så många andra i min ålder på den tiden. Den höll ända in på universitet, men fick så småningom bytas ut mot Nokia 2600 och den puttrade på bra en bra bit in på 2010.

HTC Desire avlöste och blev min första smartphone. Den var nog min favorit hittills och eftersom jag har en tendens att tycka väldigt mycket om mina prylar blev jag himla deppig när den började ge upp förra året. Vid den tidpunkten hade jag ett helt annat tänk än tidigare kring hur teknik kan medföra en hel radda med problem och våndades över att behöva köpa nåt nytt.

Under hösten hade jag möjlighet att låna en begagnad telefon medans jag funderade på hur jag skulle göra. Köpa nytt känns ju så himla fel när det finns så mycket secondhandlurar. Av sambon blev jag då påmind om något jag hört om några år tidigare. En rättvisemärkt telefon vars tillverkare försöka göra hela processen så skonsam som möjligt för alla som den kommer i kontakt med; natur, miljö, djur och människor. Fairphone.

Jag som inte är den som bara går efter vad som är lättast, tunnast, snabbast, snyggast och dyrast var helt såld och kände att det här vore något för mig och läste på lite mer. Vad som ytterligare talade för att det skulle bli just den här var möjligheten att köpa nya reservdelar och att det är enkelt att byta själv utan att behöva skicka in till reparation.

Sagt och gjort, för ett par månader klickade jag på beställ och snart kom den på brevlådan i världens finaste lilla komposterbara förpackningen. Ingen laddare skickas med för tillverkaren tänker att i varje byrå ligger minst ett par, och visst har vi det hemma sen tidigare, och minskar på så sätt att teknik produceras i onödan. Skalet är robust med skyddande gummiring runt och passar perfekt för mig som tenderar att tappa mobiler, jämt. Är man mobilkonnässör kan man nog klaga på att den känns lite tjockare än andra och kanske upplevs som lite klumpig.

Trots att den, speciellt i början, kan upplevas som något amatörmässig vad gäller både mjuk- och hårdvara (det är ju trots allt ett relativt nystartat företag i storlek mindre och därmed utan de multinationella företagens år av erfarenhet och monetära resurser) är jag mer än lovligt nöjd och det känns som helt rätt val för mig. Jag var i början lite skeptisk till att man måste handla direkt av tillverkaren i Nederländerna i och med att eventuella problem kan bli så mycket mer besvärliga då, men skulle det uppkomma något så får det vara värt det.

Måste man köpa nytt ska man göra det klokt med både hjärtat och hjärnan för det finns ingen med större makt än oss konsumenter. Varje val och köp vi gör är en röst på hur vi vill att vår framtida värld ska se ut. Dagens kom-i-håg!

fredag 26 augusti 2016

Sommaren är kort...

Jag kan riktigt känna september komma smygandes i luften med dimmiga morgnar och löften om kyligare tider. Även om man inte helt vill ge upp hoppet om att de där 20-gradersdagarna ska göra en sista comeback så har i alla fall jag mentalt redan påbörjat omställningen till stora koppar rykande hett te och värmande ulltröjor.

I år var sommaren en tid då mina tankar låg på helt annat håll än den här bloggen och jag hoppas att inte alltför många frustrerat har kollat in och upptäckt att det fortfarande inte finns något nytt att läsa, men jag ska försöka gottgöra det till bästa förmåga. Det finns lite intressanta ämnen upplagt på lager i huvudet som bara väntar på att plitas ner, men allt i sinom tid.

Till helgen är det nämligen dags för en efterlängtad repris av förra årets stora hit, nämligen slöjdlägret som både jag och sambon fullkomligt älskade. Redan i början av april satt vi på helspänn i väntan på att årets verkstäder skulle offentliggöras och anmälan öppnas. I år kommer vi befinna oss på Forsviks Bruk precis bredvid Göta Kanal och Vättern. En helt idyllisk plats som vi varit på en gång tidigare under vår gemensamma gymnasietid, så det blir nog väldigt nostalgiskt att komma tillbaka.

Det märks att intresset ökat stort och hela sex olika typer av hantverk fick man att välja på jämfört med förra årets fyra; bronsgjutning, myllerbroderi, järnsmide, skåpbyggnad, återbruksmosaik och skjortslöjdning. När hälften av kurserna inkluderar någon typ av återbruk av redan existerande material värmer det lite extra i hjärtat och jag hade svårt att välja, men landade till slut på skjortslöjdning. Min symaskin har stått stilla alldeles för länge och mitt skåp med avlagda skjortor är knökfullt så det måste varit ödet. Och hur roligt låter inte det här:
"I den här verkstaden utgår vi från skjortan och en återbrukstanke. Vi använder material som kan bli skjortor och använder skjortor som material. Här lär du dig att sy de olika detaljerna till en skjorta, sätta ihop dem till en ny skjorta eller använda dem som detaljer på andra plagg. Vi kommer också använda skjortor som grund och göra helt nya saker av dem, till exempel klänningar, underkläder, ryggsäckar eller något helt annat. I den här verkstaden får du verktygen för att forma egna, kreativa plagg på ett hållbart sätt."
Återstår att se om min kreativa sida behagar göra ett framträdande eller om jag kommer att hålla mig till mer praktiska saker, som ju faktiskt är något av en paradgren för mig. I motsats till allt prat om återbruk kan jag avslöja att mitt nästa inlägg kommer handla om ett nyköp jag gjorde för ett par månader sedan. Det händer inte alltför ofta, men ibland måste man. Må gott tills dess!

onsdag 18 maj 2016

Nu blommar granen

Jo, det är faktiskt sant att granen blommar men de är små och tämligen oansenliga så man får kolla efter riktigt noga. Är det däremot ett riktigt kottår syns de tydligt då träden kan bli nästintill översållade av dem. De ser ut som purpurröda miniatyrkottar och det är först när granen kommer upp i myndig ålder som detta oftast sker, men i år verkar det dock vara sparsamt med blommor överlag. Dagens huvudroll spelas dock av en annan granrelaterad växtdel, nämligen granskotten!

De fina gröna, mjuka skotten som vid den här tiden på året skjuter fram och granarna färgas ljusa av en helt annan nyans när de växer sig allt större. Fyllda med c-vitamin är de goda att knapra på direkt från grenen, men de är ännu mumsigare om man gör sirap av dem. Det finns ett par sätt att åstadkomma detta på; antingen kokar man samman skott, socker och citron på spisen eller så varvar man ingredienserna i en burk och ställer i det soligaste fönstret.

Personligen föredrar jag den sistnämnda metoden för då behålls fler av de nyttiga ämnena, men fördelen med att koka är att det går att reducera den till en fastare konsistens om det är nåt man är ute efter. Jag ser till att plocka en solig och torr dag för att undvika att få med extra vätska och håller mig till de små späda skotten som inte är alltför hårt knutna. Tänk på att det inte ingår i allemansrätten att plocka granskott så har du inte en egen gran får du fråga markägaren först. Varvar granskott och valfritt socker (råsocker blir väldigt fin färg och smak), i ungefär lika delar viktmässigt, med en citronskiva mellan lagrena. Proppa i ordentligt för innehållet kommer krympa allt eftersom sockret smälter, men om man vill går det bra att fylla på med nya skott eller mer socker efter hand.

Låt stå i fönstret tills sockret har  löst sig, vilket brukar ta runt en vecka beroende på hur soligt det har varit och hur duktig man är på att vända burken. Sila genom en finmaskig sil eller saftduk och häll upp den härligt bärnstensfärgade sirapen på små burkar. Eftersom det till största delen är socker har jag aldrig haft problem med mögel eller jäsning, men vill man vara på den säkra sidan kan man förvara sirapen i kylen. Tycker du om smaken så passa på att göra några satser till för det är tydligen en gammal huskur för att lindra hosta och halsont. Upp till bevis!

söndag 1 maj 2016

Tillbaka med ett vrål

Nu i veckan kom nyheten om att Arla kommer att genomföra ytterligare en i raden av prissänkningar ut till bonden. Denna gången med dryga 3,5 procent och anledningen är den kraftigt övermättade marknaden i Europa där länder med mycket lägre krav på djurhållningen, och därmed billigare omkostnader, ökar produktionen. Efter sänkningen kommer de svenska bönder som producerar konventionell mjölk för Arla att få 2,44 kronor per liter och med inflationen räknat ligger då ersättningen på samma nivåer som på mitten av 80-talet! Detta samtidigt som konsumentpriset bara stiger och Arla meddelar vidare att "ytterligare sänkningar kan inte uteslutas".

Färsk förpackningsfri mjölk direkt från bonden
Fortfarande tror jag att den idylliska bilden av "det svenska mejeriet" starkt lever kvar hos många och fantasin förstärks genom att Arla inte nog kan påpeka att de ägs av svenska bönder och att det är medlemmarna som bestämmer. Lägg till de lantromantiska reklamfilmerna med böljande gröna ängar, gula smörblommor och glada klassiska kor så är det lätt att låta sig duperas. Visserligen är det inte en lögn i sig, för visst är det så att Arla har svenska medlemmar, men dessa utgör nu bara knappt en fjärdedel av det totala antalet och man kan utgå från att deras inflytande är minimalt. Det har inte heller varit ett svenskt mejeri sedan sammanslagningen med danska MD Foods 2009.

Glad i hågen handlar man därför fortfarande Arlas produkter och tänker att allt är producerat i Sverige av svensk mjölk från svenska kor, men faktum är att det endast är det som är märkt med den röda Arlakon som är garanterat 100 procent svenskt (denna märkning kommer dock under 2016 successivt bytas ut mot en blågul kanna, Sverigekannan) liksom Svenskt Smör samt ostklassikerna grevé, herrgård, präst och svecia. Resten kan komma lite varstans ifrån; Finland, Danmark, Tyskland och Nederländerna.

Under flera år har Arla varit bannat från vårt hem och kommer så fortsättningsvis vara. I höstas utvecklade jag mitt resonemang kring bojkotten och hoppas i alla fall att jag lyckats övertyga någon mer. Jag önskar att fler mjölkbönder bryter sig från det här kontraproduktiva mejeriet och skapar något eget som allt fler och fler gårdar gör. Garanterat är att väldigt många hellre köper mjölk för 10 kronor litern direkt från bonden än för 10 kronor litern i affären där bara några få tiondelar går tillbaka till våra svenska bönder.

onsdag 23 mars 2016

Nybliven potatisodlare

Häromveckan pratade jag lite om upplägget i mina tre odlingdsbäddar i år och det som ska få allra mest plats med hela två tredjedelar av en bädd är potatis. För jag älskar potatis. Egenodlad nyupptagen potatis har jag egentligen bara smakat en gång och det var när mina föräldrar odlade i mörka hinkar på deras altan och godare har jag nog aldrig ätit! Mjäll, smörig, nötig, fast, fyllig och bara avsköljd blev en så vardaglig sak till måltidens höjdpunkt. Det är så jag vill leva, men med skillnaden att allt jag äter ska spela huvudrollen och att man ska känna vördnad inför resan från frö till tallrik.

Istället för att inhandla ekologisk sättpotatis till hutlösa priser bestämde jag mig för att kolla vilka sorter som fanns på Tuvan i Kungsbacka och enda kriteriet var att den skulle vara svenskodlad. Hem kom jag med två sorter, Connect och Mastro. Den första är enligt internet en ganska ny sort som får medeltidiga rundovala knölar och något mjölig vid kokning. Den andra är också relativt ny och får större knölar som utvecklar sig snabbt och ska vara högavkastande samt ha bra lagringsduglighet.

En anledning till att köpa ekologiska potatisar (även om jag inte skulle köpa konventionella ändå) är att dessa sorter oftast är väldigt resistenta mot diverse sjukdomar och det naturliga skyddet är fördelaktigt när man odlar utan bekämpningsmedel. Jag får se det här första året som ett testår och därför är det inte jätteviktigt att få rätt sorter utan det är nog bra om man får testa lite olika för att se vad man gillar och vad som funkar bäst i de förhållanden man har att erbjuda.

För att säkra en tidig skörd har jag tagit rådet att inte bara förgrodda knölarna utan att också lägga dem direkt på jord för att de därför ska utveckla rötter och inte bara groddar och då också få ett försprång. Jag behöver liksom all hjälp jag kan få och än så länge ser de bra ut. De verkar trivas i källarfönstret och den låga temperaturen på tio grader håller groddarna små och knubbiga, vilket i slutändan borgar för kraftiga och tåliga plantor. Lättare att avhärda dem innan utsättningen blir det då också. I övrigt spirar våren på här på gården; snödroppar, våriris, krokusar i olika färger och former samt påskliljorna som väntar på att få låta knopparna spricka. Nu ska jag ut och lyssna på de yrvakna och de lite extra klumpiga humlorna som är alldeles täckta av krokuspollen!



måndag 14 mars 2016

Grönsaksplanering

Förra året började jag anlägga tre odlingsbäddar med det material jag hade tillgängligt då och har den senaste tiden krattat och samlat ihop ännu mer att fylla på. Det fick dock bli ett litet uppehåll när vintern för dryga veckan sedan bestämde sig för att den inte var riktigt färdig och någon decimeter snö anlände och grusade mina vårkänslor. Temperaturen, som hittills har hållt sig under nollan på nätterna, gör att den ligger kvar än så länge, men solens strålar nöter sakta men säkert bort den på dagarna och mängder med krokusar, påskliljor och snödroppar poppar upp lite varstans så det gäller att se sig för var man går.

Nu när jag istället varit förvisad till att pyssla inomhus har jag planerat vad jag ska sätta i bäddarna i år och eftersom jag inte har så fasansfullt mycket utrymme har jag försökt kompromissa men det slutade ändå med att jag har dryga trettiotalet grönsaker som ska få plats! Det är svårt att hejda sig själv när man har tillgång till internet och mängder med härliga ekofröer. Visserligen ska tomaterna få bo i mina stora krukor även i år, nu tillsammans med persiljan, och plocksallat passar utmärkt i balkonglådorna, men det har helt klart krävts ett ordentligt schema för resten.

Jag är helt såld på idén med samodling där man drar nytta av olika växters egenskaper för att gynna andra grödor och därmed kan man lättare odla utan kemikalier och what not samtidigt som man kan nyttja utrymmet maximalt. Någon som praktiserar det här med bravur är Sara Bäckmo som driver bloggen Skillnadens Trädgård och det är från henne jag drar mycket inspiration. Sen har jag också dammsugit nätet på information om vad som passar bäst ihop och vad som absolut inte kommer överens. Bland annat var VäxtEko en bra källa som visserligen inte utvecklas längre, men allt material finns kvar och är sökbart.

Efter många omplaneringar har jag till slut kommit fram till en tillfredställande lösning för i år och mitt mål har varit att varje bädd ska innehålla minst en blomma, det ska alltid finnas nåt att sätta ut om det blir en ledig plats, bäddarna ska delas in i vår/sommar och sommar/höst för att både tidiga och sena grönsaker ska få plats, de ska följa en växtföljd för friskare jord och till sist ska allting vara ätbart. Uppdelning i detalj ser ut som följande;

Kålbädden:
  • kryddtagetes längs kanten (snigelgodis som ska locka mer än kålen och doften sägs förvilla angripare)
  • broccoli (Calinaro, en snabb broccoli och borde därför hinna skördas innan palmkålen ska ut)
  • palmkål (Nero di Toscana, tål en del frost men inte lika mycket som kusinen grönkål)
  • spetskål (Cuor di Bue, spetskål växer fort och tar mindre plats än vitkål)
  • grönkål (Westland Winter, favoritgrönsak som kan stå kvar i bädden under vintern)
  • kålrabbi (Azur Star, aldrig tidigare ätit men ska vara en lättodlad kålsort som skördas tidigt och påminner om mild kålrot)
  • vitkål (Dottenfelder Dauer, sen sort som passar bra till lagring)
  • dill (okänd sort, ska främja kålens tillväxt och attrahera rovspindlar som käkar skadedjur)
  • rädisor (blandpåse, tillhör kålfamiljens korsblommiga släkte och i växtföljden väljer jag att odla dessa tillsammans)

Tre systrar-bädden (majs-bönor-squash):
  • vallmo (Elka, odlas för frönas skull och bidrar med skugga och skydd för marknära squash och gurka)
  • majs (Double Standard, agerar stöttepelare för ärtorna)
  • märgärt (Alderman, högväxande med lång skördetid som ska klättra på majsen och bidra med extra stabilitet)
  • brytärt (Sugar Snap, samma som ovan men hela baljan används)
  • sommarsquash (Cocozelle, lättodlad grön zucchini, tålig och pålitlig med hög avkastning, skördas kontinuerligt)
  • sommarsquash (Yellow Crookneck, lite senare busksquash men ändå snabbväxande som sedan får ge plats för vintersquashen)
  • vintersquash (Green Hokkaido, en tålig sort med lagom stora frukter och är utmärkt för långlagring, tar vid efter sommarsquashen)
  • gurka (Muncher, tidig salladsgurka som är lika god färsk som inlagd)

Potatisbädden/jordgubbslandet:
  • potatis (säger sig självt)
  • bondböna (Witkiem, tidig och högavkastande med rejäla bönor, får stöd av potatisblasten (vid sen potatis) samtidigt som den ska hålla sorkarna borta)
  • ringblomma (ätbar, matar insekter och bin, mycket bladmassa till odlingsbäddarna)
  • jordgubbar (en okänd smulbärssort, etableras med sticklingar efter uppdragen potatis)
  • vitlök (höstplantering, följande år konkurrer inte löken med jordgubbsplantorna om utrymmet och ska hålla borta ohyra med sin starka doft)
  • gurkört (lättodlad med smak av gurka och fina blå blommor, uppskattad av bina)

Utöver detta har jag lite påsar med mangold, spenat, morot, isbergssallat och purjolök sen innan och de får ta plats där och om det finns. Ambitiöst och trångt kan man väl sammanfatta det hela som, men satsar man inget kan man inte heller vinna något tänker jag. Nu ska här sättas fröer i pluggbrätten och så håller jag tummarna för en riktigt bra odlingssommar.

tisdag 1 mars 2016

Dokumentärtips: Racing Extinction

En av de mest anpassningsbara varelserna på vår planet och kanske även det vanligaste, mest vitt spridda och framgångsrika rovdjuret. Den, om än något tveksamma, äran är det människan som kan stoltsera med. Vi har väl alla hört jämförelsen med jordens ålder kontra vår egen; om jorden funnits i 24 timmar så har människan som art existerat i endast ett par ynka sekunder. Ändå har vår påverkan varit enorm. Vi bokstavligen leker allsmäktig när vi skapar land, hav och atmosfär samtidigt som vi lika fort förgör densamma. När man ser på vilket avtryck vi skapat för resterande delen av den här planetens liv blir man både imponerad och förskräckt.

Var det Spindelmannens farbror Ben eller Voltaire som sa de numera berömda orden "with great power comes great responsiblity"? Oavsett vilken källan är har väl aldrig ett ordspråk passat så bra som här. Det är inte något man kanske går och funderar över dagligen för oftast ser vi inte oss själva med den makt vi faktiskt har, men när tanken väl finns där inser man att vi håller väldigt mångas framtid i våra händer, inkluderat vår egen.

Dessa två stycken ovan skulle jag nog säga sammanfattar hela andemeningen med dokumentären Racing Extinction. En film som handlar om allt vi gör som bidrar till massdöd och utrotning av levande djur och växter i en takt som endast skett vid fem tillfällen tidigare. Senaste gången var det dinosaurierna som fick stryka på foten.

Filmen är regisserad av före detta National Geographic-fotografen Louie Psihoyos och med i sitt bagage har han även The Cove från 2009 vars gripande ämne om den japanska delfinslakten vann honom en Oscar för bästa dokumentär. Så räkna därför med att det kommer finnas en hel del starka bilder och svåra ämnen som inte är direkt upplyftande. Men det är så otroligt viktigt!

Antropocena utrotningen, från grekiskans ord för "människans tidsålder", eller det sjätte massutdöendet som det också kallas, innebär en skarp nedgång i biodiversiteten och anledningarna till detta är många. Filmen gör sitt bästa med att försöka nudda så många som möjligt utan att göra det alltför plottrigt. Ökande mängd växthusgaser, avskogning, försurade hav, förstörda ekosystem, miljöfarliga utsläpp, överfiske och illegal, såväl som tillåten, extrem jakt bara för att nämna några. Fokuset ligger på sistnämnda; människans direkta hand över vara och icke vara.

Den kommer finnas att köpa som DVD med svensk text i april, men jag skulle starkt rekommendera att istället köpa en streamad version istället och på så sätt bidrar du inte till någon ökad klimatpåverkan eller resursförbrukning. Den finns exempelvis på Amazon där obegränsad direktstreaming och två nedladdningar ingår för cirka 130 svenska kronor. Jag kan inte nog understryka att om du bara ska se en dokumentär i år, alla kategorier, ägna 90 minuter åt att se denna.

lördag 27 februari 2016

Våren hänger i luften

Den senaste veckans klara nätter har gjort att minusgraderna smyger sig på medan det på dagarna blir uppåt plus fyra-fem och det är precis nästan på den magiska gränsen till vårtemperatur (dygnsmedel över 0°C). Ännu ett tag får vi ge oss till tåls men att det blir ljusare och varmare märker man av överallt. Talgoxen sjunger sitt välkomnande "ti-tu ti-tu ti-tu", knoppar syns på alla kvistar och grenar, vårlökarna tar sig mödosamt genom den murkna mattan av gamla löv och fjärilarna står i startgroparna.

Själv har jag varit strängt upptagen med att röja i den övervuxna trädgården och det går mycket lättare att rensa när inte massa löv skymmer och insekter försöker bitas. De flesta buskar och träd tål utmärkt att beskäras på vårvintern när den allra värsta frosten passerat men innan knoppar börjar svälla upp. Det mest tidskrävande projektet är det stora havet av björnbärssnår som jag hemskt gärna vill få ordning på och målet är att ha uppbundna rader med utrymme mellan för enklare plockning. Förra året kom man bara åt bären längs ytterkanten och även om det blev en ansenlig mängd så är björnbärssylten redan slut och så kan vi inte ha det! Jag hoppas också att glesningen ska ge buskarna lite extra kraft och ny energi. Det kan också gå helt åt skogen för jag har verkligen ingen aning om man kan tukta vilda björnbär på det här sättet och de kanske protesterar totalt. Tiden får utvisa.

Alla vinbärs- och krusbärsbuskar ska så småningom flytta till bättre lägen och antalet utökas och nu förbereder jag det genom att ta sticklingar innan växten vaknar. Optimalt är väl att göra det på hösten i samband med skörd, men de är ju praktiskt taget ogräs (ett trevligt sådant) så det ska nog gå bra ändå. Lavendeln ska beskäras om inte allt för lång tid och det ska också flytta hit en rabarber från föräldrahuset. Från början en hitteplanta från en slänt där folk hällde ner sitt trädgårdsavfall och självklart fick den hänga med hem. Nu ska den få bo längs med östväggen på huset där jag tror den kommer trivas bra med lagom av både sol och skugga.

Planeringen av de tre små odlingsbäddarna jag började med att täcka förra året är sånär som avklarad och de ska under vår, sommar och höst fyllas med grönsaker och blommor om vartannat. Första året jag odlar i annat än kruka och under ideala förhållanden så det ska bli mycket spännande att se om jag pallar med. Allra mest orolig är jag för rådjuren som strövar fritt och har sina många stigar rakt genom trädgården. Även sorkarna är jag lite vaksam mot trots att katterna gör sitt bästa med att hålla efter dem och de minskar nog beståndet med minst tre-fyra stycken i veckan.

Förhoppningen är i alla fall att vi ska ta stora kliv mot att bli helt självförsörjande på bär (jordgubbarna kommer planteras till hösten när sticklingarna vuxit sig kraftiga), att så småningom skapa oss ett trädgårdsland stort nog att förse oss med grönsaker året runt och plantera de första träden i fruktträdgården. Jag kan nästan inte bärga mig och får nog hålla i mina egna tyglar lite för att inte vilja göra allt på en gång. Jag. Längtar!

onsdag 3 februari 2016

Gröna reflektioner

Januaris veganmånad är över sen några dagar tillbaka, men jag finner mig själv att ändå gravitera mot den gröna maten utan animalier. Olika typer av mixade bönröror toppade med groddar är stapelvara på morgonmackan och värmande grytor och soppor behöver inget annat än vad växtriket har att bjuda på. Nyckeln till att äta mer grönt har jag lärt mig är att se kött, fisk, ägg och mjölkprodukter som ett komplement till det vegetabiliska snarare än tvärtom, som ju fortfarande ses som den rådande normen.

Att bli helvegan är däremot inget som intresserar mig och kommer nog i framtiden inte göra det heller, men man vet aldrig. Kanske kommer jag till och med att äta mer från djurriket än vad jag gör nu när vi skaffar egna höns, ankor, getter och vad annat jag än drömmer om. Kanske kommer våra egenodlade grönsaker ändå att lyckas hålla den balansen vi har idag. Mellan tummen och pekfingret är just nu ungefär hälften av våra måltider veganska, 30 procent vegetariskt och de resterande två tiondelarna innehåller nån typ att kött eller fisk. Helt okej ändå tycker jag.

Det är dock inte bara grönt inne utan även utomhus börjar vegetationen vakna till liv. För mindre än två veckor sedan låg snön flera decimeter tjock utanför fönstret och som västkustbo vet jag att tillfället måste tas i akt innan det återigen blir grått och blött. Promenader i det vackra vinterlandskapet avlöste varandra och värmen fick man upp med en stor kopp te under en filt i soffan. Idag var dock vädret helt annorlunda och känslan av vårdag fick istället värma inombords. Små gröna skott bland det nervissna gräset och knoppar på bara grenar får det att spritta i kroppen på mig och inspirationen för årets grönsaksodlingar flödar lika mycket som solens värmande strålar. Ut och njut och fyll på förråden av d-vitamin!