Skotta, grodda, blöta

Även om det på de flesta håll i landet har varit en mycket mild vinter i år och min persilja fortsätter att växa i oförtruten takt i sin kruka på balkongen, så tyckte jag ändå att det behövdes lite extra grönt nu i väntan på våren. Jag har därför sen några veckor tillbaka tagit upp groddande och skottande efter ett långt uppehåll då jag är en periodare av stora mått; när jag väl gör något gör jag det ordentligt tills jag tröttnar. Förhoppningsvis håller det i sig ett längre tag då vi har lovat här hemma att försöka äta mer färskt grönt och då är groddar och skott perfekta; snabbt och enkelt.

Utöver trevlighetsfaktorn med att ha något spirandes grönt ståendes på köksbänken är groddade frön och diverse legymer fullproppade näringsbomber. När man tillför fukt så väcker man fröet till liv och det börjar förbereda sig för livet som planta, bland annat genom att neutralisera fytinsyran som för fröet är livsviktigt innan det får chansen att växa och bli stor, men inte så bra för oss då det binder mineraler till sig och vi får svårt att tillgodogöra oss dem. Bönor och linser innehåller också en typ av sammansatta kolhydrater, oligosackarider, och det är dessa som är orsaken till mångas problem med gaser men när man groddar bryts det ned till enklare former och blir mer lättsmält. En ytterligare fördel är att mängden vitaminer skjuter i höjden, framförallt om groddarna placeras ljust. Det finns med andra ord väldigt goda skäl till att sätta en burk eller två med dina favoriter.

Nu tänkte jag därför dela med mig av mina äventyr bland skafferiets fröer, spannmål, bönor och nötter och förhoppningsvis motivera fler att experimentera med dessa saftiga och krispiga nyttigheter. Fram tills nästa inlägg, håll tillgodo med Sproutpeoples fantastiska sida med underbara bilder och inspiration som bara väntar på att realiseras i ditt kök.

And now, the continuation of "Hells Plastic"

Då var det dags för uppföljningen av mitt tidigare inlägg om hur man kan göra för att bli av med några extra plastkilon från sitt liv och förhoppningsvis känna sig lite lättare, både till kroppen och sinnet. De första orden i mina lilla R-stege handlade om hur man med enkla medel och motiverade tankar gör för att minska beroendet av plast. Nu tänkte jag däremot prata om vad man ska göra med den plasten man ändå anser sig behöva, eller inte kan tacka nej till, och de resterande tre orden; reuse, recycle och recover.

Reuse - säg att du fått en plastpåse från affären med dig hem, inte är väl skräppåsen den första anhalten det första man gör? Nä, jag tänkte nästan det, utan det bästa är att använda den om och om igen tills den ger upp. Här hemma har vi myntat ett nytt begrepp, plastpåsepåsen, som betecknar den lite större påsen vi använder för att återvinna alla mindre påsar och plastprylar. Har man köpt på sig lite bröd-i-påse är det bara att spara den för att åter fylla med förhoppningsvis något hembakat, sy en väska av gamla kaffeförpackningar, stryk till dig ett kreativt plastpåsetyg eller varför inte testa att sticka något av ditt finaste plarn (plast+garn)? Möjligheterna är oändliga, det är bara att fråga Pharrell Williams.

Recycle - det här är väl en av de lättaste sakerna att åstadkomma och som de allra flesta gör ändå, men det tål att påminnas om. När du har hamnat i den situationen att du inte kan använda din stackars plastbit till något mer är det dags att se till att den hamnar på rätt ställe. Majoriteten av den plast vi använder idag har sitt ursprung i den ändliga resursen olja och plast som får flyga fritt i naturen är minst lika farligt som sin urfader. Det är därför viktigt att allt återvinns på rätt sätt, vare sig det är vanlig mjukplast, PET-flaskor eller pulkor och det är idag såpass behändigt att jag inte tycker att det finns någon ursäkt till att inte göra det. Kolla på din kommuns hemsida efter en sorteringsguide ifall det uppstår några oklarheter och tänk på att även den minsta flimsiga biten plast har sin plats.

Recover - vad händer när man själv har genomfört alla dessa steg, är det klart då? Självklart inte! Det finns åtskilliga människor idag som inte ägnar en tanke åt att saker och ting har sin rätta plats och att den definitivt inte är på gatan, i rabatten eller bland blåbärsriset. Jag ser det som en gemensam skyldighet att hålla rent, även om vissa inte fyller sin kvot, och det hade varit förödande om alla gick och tänkte "nä, men det där är inte mitt ansvar". Jag får erkänna att jag själv är dålig på att plocka upp skräp sådär och oftast är det "bara" batterier jag går ur vägen för och då åker det direkt med hem till holken. Den här videon nedan påminner dock om att plast inte är så harmlöst som man vid första anblicken kan tro, utan det kan ha samma förödande inverkan som ett batteri. Signa upp dig direkt på årets skräpplockardagar och kolla gärna in resten av Midways videos!

Plast, plast, mera plast

Förra året skrev jag ett inlägg om plaster i havet, främst då om de svårfångade mikroplasterna som flyter omkring utan att vi idag har någon som helst möjlighet att ta hand om dem. Problemen med stora och små plastpartiklar fortskrider i det tysta, i bakgrunden för många, så jag tänkte att det idag var dags för ett nytt inlägg för att påminna oss alla och även mig själv. För oss allra flesta är en minskad plastanvändning ett inte alltför enkelt problem att lösa eftersom det innefattar så många olika sätt vi nyttjar plast i vår vardag; när och till vad, hur och vad händer sen?

Sanningen är att plast trots allt är ett ganska fantastiskt ämne och finns därför integrerat i alla delar av våra liv och i en del fall är det svårt att hitta en likvärdig ersättare. Av den anledningen gäller det att tänka smart inför varje plastval man står inför, men ibland är det väldigt lätt att bara ta den enkla vägen och det är då det gäller att vara väl förberedd så att man har kraften att gå åt det rätta hållet. Det finns många versioner av det så kallade R-systemet för återvinning beroende på hur många steg man behöver och vilken produkt det gäller. För plast tycker jag att de här orden fungerar väldigt bra; refuse, reduce, reuse, recycle och recover. Det låter mycket bättre på engelska så jag låter de stå kvar som de är, men jag ska förklara lite närmare vad jag menar med varje del nedan.

Refuse - gör det till en vana att alltid tacka nej när du erbjuds något som tenderar att tillhöra släktet engångsprodukter. Hit räknas plastbestick, take away-muggar, plastpåsar, sugrör och så vidare. Ha istället med dig tygväskor, din egna mugg, försök att inte köpa färdigmat i plastbyttor, köp inga plastiga engångsprodukter för eget bruk utan satsa istället på komposterbara varianter i trä eller andra förnyelsebara fibrer om det verkligen är ett måste.

Reduce - försök att ersätta dina nuvarande plastprodukter genom att gå igenom varje liten grej och se sedan om du kan hitta något som är bättre och inte är plast. Byt ut plastpåsar mot papperspåsar där det går, tändstickor är bättre än plasttändare, byt den flytande tvålen mot fast, skärbrädor i plast mot trä, teflon mot gjutjärn, plastburkar mot glas. Det finns många små grejer man kan göra och tänk på att varje sak räknas som en vinst. Jag kan inte tipsa nog om Lapland Eco Store som har lösningar på allt!

För att det här inlägget inte ska bli för långt blir det fortsättning följer och jag lovar att det inte ska dröja för länge, men börja redan nu fundera på vad du kan göra för att plastbanta ditt liv. Vad har du själv för tips? Jag lämnar er åt era tankar med den här videon.

Jag och seitan

Häromdagen hade jag lite extra tid över och inget speciellt i kalendern så jag bestämde mig för att testa en grej jag tänkt på i ett par månader men aldrig kommit till skott, nämligen att göra seitan. Jag kommer ihåg exakt när jag råkade över det här livsmedlet första gången och det var av en slump när jag googlade efter en annan vegansk proteinkälla, leafu, som jag hamnade på Plantfoods hemsida. De hade beskrivit en massa olika typer av växtbaserade livsmedel som på ett eller annat sätt förädlats och fått ett nytt användningsområde, en för övrigt spännande hemsida med andra ord.

Men vad är det då? Ni vet hur degen blir seg när man tillsätter vatten och knådar lite, det är olika proteiner som tillsammans kallas gluten som bildar kedjor när de kommer i kontakt med vätska. Seitan är baserad på dessa proteinsträngar och bildar en deg som inte löses upp i vatten och kan användas som en köttliknande ersättningsprodukt. Slutprodukten har ett ganska bra näringsvärde med 22 g protein per 100 g, dock inte fullvärdigt men det är lätt ordnat genom att servera tillsammans med valfri baljväxt.

Hur gör man då detta mystiska livsmedel? Jag utgick ifrån en instruktion som återfanns på en annan favoritsida, nämligen Taffel, men eftersom jag är så dålig på att göra som jag blir tillsagd var jag tvungen att testa ett lite annorlunda tillvägagångssätt. Grunden är att blanda tilll en deg på mjöl och vatten och sedan helt enkelt tvätta bort stärkelsen för att till slut ha kvar endast glutenet. Jag följde i stort sett receptet steg för steg, men istället för att byta vattnet så fort det blev grumligt körde jag vidare så jag slapp hälla ut mer än ett par tre gånger. Tyckte det verkade vara ett sådant slöseri på vatten och slutresultatet blev ändå precis som det var beskrivit; påminner om kött men med en mer gummiaktig konsistens utan någon som helst smak coh tråkigt utseende.

Just den här degen hamnade som strimlor i en thaigryta och intrycket var väl att det var lite kompakt, gummigt och tyvärr något smaklöst då jag underskattade mängden kryddning som behövdes. Det går verkligen inte att missta för kött, om man inte råkat ut för någon riktigt hemsk köttupplevelse, utan jag tror att det är bättre att gå in med tanken att det är en ny produkt man äter och inte en ersättning för något. Jag använde ungefär 1,3 kg vetemjöl special från Limabacka Kvarn och fick ut ganska så exakt 500 g seitan vilket ger ett kilopris strax under femtiolappen. Det var väldigt simpelt att göra, men krävde lite arbete så om man har några barn fulla med energi är det här en perfekt aktivitet som absolut kan klassas som rolig.

GMO - fara å färde

Det finns få saker som får mig att rysa till så mycket som när jag hör ordet GMO och på sista tiden har jag fått allt större anledning till att oroa mig lite mer. Det började med en artikel New York Times där man tar upp den akuta situation världens bin befinner sig i och att en eventuell åtgärd för detta skulle då vara genmodifierade bin som är motståndskraftiga mot det varrokvalster som står för en stor del av massdöden av samhällen. I teorin är det en beundransvärd tanke, men vad odlandet med GM-grödorna i USA har lärt oss är att aldrig underskatta naturens krafter.

Första problemet är att vi inte naivt ska tro att företagen gör det här av ren god vilja och omtanke för vår planet och dess invånare, utan den enskilt största drivkraften är pengar. När pengar är inblandade brukar resultatet sällan bli särskilt bra då det snart hamnar utom kontroll med stora negativa påföljder eftersom girighet ofta försämrar omdömet och de ansvariga kan i slutändan helt enkelt köpa sig fria.

Andra problemet är att företagen arbetar utifrån tanken att naturen är statisk utan någon som helst utveckling eller evolution, vilket är något som till och med alla skolbarn idag borde känna till att det inte fungerar så. Det har lett till att varje gång en gröda modifieras för att mostå något annat, sätts en process igång där skadedjuret utvecklar en resistens. På så lite som ett decennie kan den ursprungliga ändringen vara helt verkningslös och en ny lösning måste utarbetas, som efter ytterligare tio år är lika överflödig den. Det låter i mina öron inte särskilt hållbart.

Tredje problemet är att företag idag ges möjlighet till att patentera gener och ett ypperligt exempel på varför det här ställer till det för alla andra kan man ta från USA där bland annat Monsanto processar mot enskilda jordbrukare. Anledningarna är att den patenterade grödan har lyckats nästla sig in bland vanliga icke-modifierade på sätt som är bortom bondens kontroll; flygande frön och naturlig förökning. Resultatet är att vanliga människor antingen sätts i personlig konkurs om de försöker bestrida kraven, de får finna sig i ett evigt slavkontrakt med företagen eller helt enkelt lägga ner hela verksamheten om de två första alternativen inte känns vettiga. En intressant dokumentär på detta är The Future of Food som jag starkt kan rekommendera och att fundera över efter att ha sett den är "vill vi verkligen ha det så här i Europa också?".

Ett fjärde problem som vi möjligtvis kommer ställas inför inom en snar framtid är de mycket allvarliga konsekvenserna av att leka allsmäktig med naturen. Kommer det leda till att naturliga grödor slås ut allteftersom skadedjuren blir mer svårbekämpade med vanliga medel? Kommer det i slutändan bara finnas en sorts majs och vad händer när den ägs av ett rikt multinationellt företag vars enda uppgift är att tjäna pengar? Hur påverkas vi när vi får i oss GM-grödor? Vad händer när företagen programmerar växterna att inte naturligt förökas för att tjäna mer pengar och denna egenskap sprider sig till andra plantor?

Kemikalier, politik och pengar

Det verkar som att de giftfria vindarna återigen börjar blåsa lite kraftigare och rustlar upp allt fler människors kappor. Debatten om de osynliga kemikalier vi utsätter oss för dagligen och hur de påverkar oss har pågått lite i skymundan en del år, men har mer och mer börjat synas i större sammanhang. Det var 2011 som Katarina Johansson släppte sin storsäljare Badskumt och det får väl ses som den stora starten för ämnet som dittills inte ägnats en tanke av majoriteten. Diskussioner blossade upp på forum och bloggar och många, i synnerhet föräldrar, blev förfasade över vad företagen faktiskt stoppar i tuber och burkar i skönhetens och hälsans namn.

Katarina följde upp succén året efter med Den onda badankan som med en bredare vidd fångar upp alla möjliga olika substanser som finns omkring oss; allt från parfymerade plastleksaker till konservburkar. Bli dock inte rädd för att läsa böckerna i tron om att det är någon typ av skrämselpropaganda, utan det finns också mycket hjälp och tips att få för att kunna undvika det man känner inte är så bra för en.

Att det är viktigt med eldsjälar som brinner för att hjälpa andra, speciellt när inte företagen själva tar sitt ansvar, är det ingen som tvivlar på och verkligen inte när vi idag får ytterligare vatten på vår kvarn. Den före detta generaldirektören för Kemikalieinspektionen Ethel Forsberg har i många år arbetat för att göra frågan kring kemikalier i vår vardag mer synlig för allmänheten, men har ständigt motarbetats av både sin egen myndighet och berörda företag. Efter att debatten under det senaste året försvunnit från rampljuset tycks det återigen vara hög tid att påminna folk om vad det är som göms i kemiindustrins mörka vrår och Ethel har nu äntligen kunnat ta steget och ge ut den bok hon i många år knåpat på.

Med den unika inblick hon haft under åren tvivlar jag inte på att hennes bok, Makt, plast, gift och våra barn, kommer att bli en mycket intressant läsning. Det är inte ofta vi vanligt folk får titta in och se hur maktspelet går till och vad det egentligen är som driver lagar och regler, en gegga av pengar och politik.