Grodda: alfalfa

Alfalfagroddar är nog bland de groddar som flest känner till, bredvid böngroddar från mungbönor (tänkte återkomma till dem vid ett annat tillfälle). De är också väldigt lätta att få till och klarar sig i kylen med behållen fräschör längre än många andra. Till skillnad från de man köper i butiken tycker jag om att låta de stå i burken lite längre så att de bildar små blad, inbillar mig att det alltid är nyttigare med lite extra klorofyll.

Något som inte alla kanske vet är att alfalfa bara är ett snofsigt namn för den med klöver besläktade blålusern. Här i Sverige används den framförallt som gröngödsling och vallfoder i exempelvis ensilage. Att försöka odla fram egna frön är nog ett mer arbetskrävande projekt än vad det är värt tyvärr.

Groddningsförfarandet är detsamma som för mina tidigare rädisgroddar; blötlägg över natten, skölj morgon och kväll och voilà så har du efter fyra-fem dagar mumsiga nyttobomber. Enda skillnaden är mängden frön då alfalfa är en sort som fullkomligen exploderar i storlek så jag tar en knapp matsked frön till en halvlitersburk. Jag har hittills bara använt mig av Kung Markattas påse, men jag brukar inte pastörisera fröna innan jag groddar dem. Något jag har märkt är att det gärna smyger in små små smutspartiklar bland fröna så jag häller alltid upp dem i en finmaskig sil och kollar igenom och plockar bort eventuellt skräp.

Smakmässigt är de väldigt friska och saftiga och saknar helt den beska som man ibland får med böngroddar så de är absolut något som kan passa de flesta eller som en introduktion till groddar.