Noll avfall

Allt som oftast är det på andra sidan av den stora pölen, även kallat Atlanten, som nya trender uppkommer för att sedan spridas vidare ut till resten av världen så vi kan skapa våra egna lokalt anpassade versioner. Så är även fallet med dagens ämne, noll avfall, eller zero waste som är den termen med flest träffar på en internetsökning. Det är en livsfilosofi som funnits i den engelskspråkiga bloggosfären under en längre tid med en inte alltför oansenlig skara följare, men jag hade personligen inte råkat på uttrycket tidigare förrän jag i dagarna läste ett inlägg om det hos Ekofamiljen.

Personen i centrum för posten är Bea Johnson som driver den Kalifornien-baserade bloggen Zero Waste Home och är författare till boken med samma namn. Hon har figurerat i flertalet tidningar där hennes engagemang delar strålkastarljuset tillsammans med familjens årliga avfall som ryms i en ynka enlitersburk. Avfallet i burken är det som blivit över när det inte längre är varken återanvändnings-, återvinnings- eller komposterbart, det vill säga det som hos oss går till brännbart. Hur lyckas fyra personer med att endast skapa en sådan liten mängd sopor?

Definitionen av zero waste skiljer sig från en vanlig sopsorterare; det handlar inte bara om att lägga rätt sak i rätt kärl utan att från början också minska användandet av det som eventuellt skulle komma att återvinnas. Det handlar alltså om att ta grönheten till en helt annan nivå och i grund och botten går det ut på att alltid sträva efter att varje sak som används går att använda om och om igen med så många användningsområden som möjligt. Detta gör Bea, och flera andra bloggare med henne, genom att handla så mycket de kan i lösvikt och använda glasburkar, flaskor och olika typer av tygpåsar och de kan på så sätt hålla mängden av förpackningsmaterial på en miniminivå. Lägg till att de hemma gör mycket från grunden och på det en stor dos kreativitet så har du ungefär receptet på en zero waster.

Oavsett vad man anser om deras hängivenhet tycker jag onekligen att det är intressant och det får en att fundera på hur långt och vad man är beredd att gå och göra i kampen för miljön. Här hemma ligger nivån helt klart över medel och gränsar inte alltför sällan till att människor kan tycka att jag är lite udda. På ett sätt förstår jag dem då jag själv nästan ser Beas sätt att leva som en extrem på samma sätt som andra anser mig att vara. Men jag förstår å andra sidan att det inte innebär några uppoffringar för henne precis som det inte gör det för mig. Det finns mycket om det här att filosofera vidare kring men jag får sätta punkt för idag och ta resten en annan dag. man vill ju inte verka långrandig...