Krasse är något som jag tror de flesta av oss minst en gång har råkat på i vår barndom; var det inte på fönsterbrädan i köket så var det odlingsprojekt i skolan. Jag var personligen inte så förtjust i varken doften eller smaken i mina yngre år så antalet gånger det testades hemma var ytterst få. Det var något speciellt som fick mig att kväljas varenda gång jag kände lukten av det där fatet med det blöta pappret och slemmiga fröna på. Nä, usch sa jag bara.
För ett tag sedan såg jag i matbutiken en påse med dessa pyttesmå frön och gammal och vis som jag på äldre dar har blivit, och med insikten att man som vuxen faktiskt förväntas omvärdera saker man inte tyckte särskilt mycket om som liten, bestämde jag mig för att köpa med mig påsen hem. Ett krukfat och lite hushållspapper senare stod det på köksbordet min första krasseodling på väldigt många år. Doften kände jag igen direkt så fort fröna blev fuktiga, men överraskande nog störde det mig inte alls särskilt mycket som jag förväntat mig och förhoppningen om att mina smaklökar anpassats till ett vuxenliv höjdes.
Efter att plikttroget hållt pappret fuktigt i drygt en vecka så såg fatet ut som på bilden och det var dags att skörda. Trevande smakar jag på ett ynka litet skott och betyget blir helt klart godkänt. Klipper av en större bunt och lägger på en smörgås med färskost och det passar faktiskt väldigt bra ihop med det kryddigare tillsammans med det lena krämiga. Resultatet blev tyvärr något småglest och jag gör en mental påminnelse om att så fröna tätare till nästa gång samtidigt som mitt inre barn får se sig besegrat av det vuxnare jaget. God spis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar