onsdag 25 februari 2015

Klimatuppdrag

Det har säkert märkts vid det här laget att jag är en person som hela tiden strävar efter att bli bättre på saker jag är intresserad av och brinner för, även om jag liksom alla har sina lata perioder. Dels för att det är både kul och utvecklande men också för att jag lätt blir uttråkad av att befinna mig på en och samma nivå ett längre tag. Därför blir jag så glad när jag hittar något som verkligen kan få min ambition och kreativitet att flöda och nu senast är det sajten Klimataktion som fångat mitt öga, vars ändåmål är att sprida information och öka intresset för miljön.

Gruppen har hållt igång sedan hösten 2008 och har med jämna mellanrum anordnat allt från möten och filmkvällar till manifestationer och politikerdebatter. Starten gick i Uppsala och har under åren förökat sig vidare till Stockholm, Sundsvall och Halmstad. Imponerad av deras initiativförmåga är jag minst sagt och önskar att jag ibland vore lika entreprenörig, men jag får nog acceptera att jag är mer av en lågmäld vidarebefordrare som oftast verkar i det tysta för den lilla människan. Det är anledningen till varför den här bloggen existerar, så att jag kan få utlopp för mitt miljöengagemang på mitt egna vis och med hopp om att nå och inspirera fler.

Vad som tilltalade mig mest var deras sätt att pedagogiskt och lättillgängligt presentera sig själva och sitt uppdrag på. Förutom tidigare nämnda aktiviteter (som dock är lokalt baserade) har de också ett väldigt bra material tillgängligt online för alla som är intresserade. Det som jag själv redan påbörjat är deras Klimatuppdrag som går ut på att varje månad i ett år ta itu med ett område som påverkar miljön. Varje kapitel inleds med lite information om det aktuella temat och fortsätter sedan med de olika uppdragen för just den månaden med fyra olika svårighetsgrader; månadens enkla, klimatdebattören, koldioxidbantaren och trendsättaren.

Alla uppdrag ligger redan uppe på hemsidan, men vill man göra det ännu enklare för sig är det bara att signa upp sig på deras maillista och man får då i början av varje månad det aktulla temat skickat till sig. En del saker har nog många redan gjort, som att försöka äta mer vegetariskt eller samåka, men hur många av oss installerar solceller och skriver debattartiklar till tidningar på regelbunden basis? Inte jag själv i alla fall, men nu är jag minst sagt inspirerad till att börja!


fredag 20 februari 2015

Elförbrukning

Det är nog många idag som tänker på sin elförbrukning och försöker hålla den nere, oftare nog av plånboksskäl än av miljövänlighet. Speciellt nagelbitande är det under de kalla månaderna då mångas elräkning rusar i höjden under prismässiga skräckvintrar, men även om priset för tillfället är lågt kan det blir mer än vad man tänkt sig. Oavsett vilken anledning är det självklart bättre att ligga lågt i kilowattimmar än att helt strunta i det och köra på som vanligt. Det som nog inte särskilt många ligger vakna på kvällarna och tänker på är dock vad el är och vad det faktiskt är som krävs för att kunna leva vår liv, även om det är en av de mer energisnåla.

Vår familj på två personer i en hyresrätt med värme och varmvatten inkluderat spenderar ungefär 6 kWh/dag på hushållsel. Om man räknar om dessa abstrakta siffror till fysiska ting skulle vi göra av med energiinnehållet i sex vedträn eller 6 dl olja. Om vi fortsätter på oljespåret blir det ca 220 liter olja om året, i ett enda hushåll, och då är vi ett ganska elsnålt levande par med nya moderna energisnåla maskiner. Det värsta vi har är torktumlaren, men den använder jag kanske en gång om året, om ens det. Tänk då hur mycket olja som bara eldas upp i hushåll över hela Sverige på ett år. Det blir astronomiska mängder.

Men det som allra mest fick mig att inse vad el är, på riktigt, var när jag såg ett experiment gjort av en TV-serie som går under namnet Bang Goes the Theory. I det elfte avsnittet av deras första säsong utforskar de potentialen av ett mänskligt kraftverk och resultatet är nästan skrämmande, men också lite imponerande. En vanlig familj på fyra får under en dag flytta in i ett hus vars elnät är kopplat till 80 (!) cyklister som ska hålla igång deras elförbrukning under dagen, en uppgift som visar sig inte vara helt lätt. Nog för att den här familjen är lite väl frikostiga med värme, el och ljus, men det finns ändå inget som förmildrar tanken på hur hårt man måste arbeta för att uppnå de där eftertraktansvärda kilowattimmarna. Visst, nu använder vi inte människor som generatorer men man får helt klart perspektiv på saker och ting. Kolla in klippet nedan och fundera.

tisdag 17 februari 2015

Grodda: mungböna

Årets vintersäsong fortsätter med oförtruten envishet att balansera kring några få grader över nollstrecket och det känns som att änden på det hela ligger väldigt långt borta. Normalt sett är jag den sista som klagar över vädret, vare sig det är stormigt regn eller snålblåst, men åh vad jag är trött på det här nu! Försöker sysselsätta mig inomhus de riktigt gråa dagarna i förhoppning om att tiden kanske går lite fortare. Bakning, sy- och virkprojekt, förrådsrensning, planera för årets balkongodling och så den sedvanliga groddningen.

En av burkarna innehåller just nu mungbönsgroddar, i butikerna benämns dessa ofta som vanliga böngroddar, och det är en riktigt stadig liten sak. För många är den synonymt med asiatisk matlagning och eftersom den är mer robust än många andra groddar tål den uppvärmning väldigt bra. Den passar i allt från soppor och grytor till vårrullar och wokar. Även rå är den god som den är, i en sallad eller på smörgåsen.

På hemmaplan kan det vara svårt att få själva grodden att bli så rak och fin som de man köper i butik om man inte kan knepen, men smaken är densamma även på de lite knöligare, vilka också kräver mindre engagemang. Jag brukar köra den lata varianten med blötläggning över natten och sen sköljning ett par tre gånger om dagen i ungefär tre till fem dagar. Man får vara lite uppmärksam om man vill ha dem riktigt krispigt vita för efter ett par dagar i kylen kan de börja bli lite brunfläckiga, men så länge de luktar och smakar grönt är de helt okej att äta.

lördag 14 februari 2015

Växter och kärlek

Den senaste tidens ökade antal soltimmar har gjort att det börjar spritta i fingrarna på mig och de vill inget hellre än att gräva runt i lite jord och sätta några frön. Tyvärr är det lite för tidigt för annat än chili och paprika, så i väntan på att även temperaturen ska hänga med de värmande strålarna har jag fått nöja mig med annat och vad passar bättre på alla hjärtans dag än att föröka lite krukväxter? Inte så sexigt kanske men man får se det som så att jag genom min kärlek till mina inomhusplantor bidrar till att de kan bli fler och sprida kärleken vidare!

Senvintern och tidig vår ska vara den bästa tiden på året att ta sticklingar och dela krukväxter och just nu har jag ett paradisträd, murgröna och en kalanchoe som jag gärna skulle vilja ha fler av. Planerna är bland annat att försöka bygga en typ av pelare för klätterväxten och då behövs fler plantor för att få den riktigt fyllig. Kanske också utöka den med en till sort för att få lite liv och färg i konstuktionen, grönt är visserligen fint men olika nyanser får gärna bryta av.

Paradisträdet behöver tuktas lite för att den ska grena sig ordentligt och inte bara bli ett par rangliga stammar, så varför inte samtidigt göra nya små plantor för att sedan ha som gå bort-present. Mer lättskött växt får man leta efter och den tål att man glömmer bort den ibland, plus att den kan bli riktigt gammal, stor och ståtlig om man har tålamod. Just den här sorten har jag ingen aning om vad den heter, men den ser ganska vanlig ut. Den har vandrat från min mormor till min mor och sen vidare till mig på sticklingsvis genom åren och nu har nog alla i min familj en egen planta.

Kalanchoen, även känd som höstglöd och våreld, är mest ett experiment för att se om jag kan lyckas få till en lika buskig planta som jag såg i fönstret på det lokala hembygdsmuseet, blommorna bryr jag mig mindre om. Ursprungsplantan fick jag som tack för att ha hjälpt min syster att flytta och jag tyckte att det vore en fin gest om jag kunde lyckas med att odla upp en egen att ge tillbaka. Vi får se hur det går med det...

Det finns flera sätt att föröka en växt på och bland de tre vanligaste hittar man frön, sticklingar och delning. För krukväxter kan det vara lite bökigt med frösådd eftersom det kräver ganska mycket engagemang under en längre tid så det är inget jag försökt mig på. Sedan får man inte heller med frö en exakt kopia av plantan man vill föröka, precis som att ett litet barn inte är en genetisk kopia av sina föräldrar utan en kombination. För gröngölingsodlaren skulle jag därför föreslå att ta sticklingar eller dela växten, där det först nämnda helt klart är det enklaste.

Jag kan tänka mig att det finns en hel vetenskap bakom att ta just sticklingar men för egen del tycker jag om att göra det enkelt för mig; knipsa av en bit av plantan, sätt i ett glas med vatten och vänta på rötterna. Med reservation för att jag lite av en krukväxtnovis, men det här tillvägagångssättet fungerar i de allra flesta fall alldeles utomordentligt. För vissa växter är dock delning ibland det enklaste och det gäller för dem som bildar sidoskott som är som en egen liten planta med rötter. Det är inget jag har gett mig på än men jag har en aloe och en zamiakalla som nog skulle behöva planteras om snart. Vill du ha lite mer exakta instruktioner så hittar du mycket bra info på olika blombutikers och -företags hemsidor.

onsdag 11 februari 2015

Resultatet

Börjar redan nu med att varna för att det här kommer att bli ett siffertungt inlägg med statistik så det sprutar ur öronen, min favorit med andra ord! Efter att ha vägt allt skräp under fyra veckor och nu räknat ihop resultatet är jag både positivt och negativt överraskad, mest bra dock.

Totalt har vi skapat 13,09 kg avfall för två personer under en fyraveckorsperiod, vilket för oss ger en årlig mängd hushållsavfall på runt 85 kilo per person. Då har vi visserligen inte slängt något tungt som ska till återvinningscentralerna, som exempelvis elektronikskrot eller möbler, men vi har ändå en ordentlig marginal till 460-kilosgränsen som idag är den genomsnittliga siffran för hushållsavfall per person. Det här ska dock inte ses som ett "åh, men då kan jag slänga bra mycket mer" utan mer som en möjlighet till att inspirera andra att se över sin förpackningskonsumtion och sopsorteringsvanor.

Hur fördelar sig då de här kilona över de olika avfallsslagen? Här följer en snabb redogörelse för våra siffror per person och år utifrån dessa fyra veckor, inom parentes är snittet för 2013:
  • glas 12,51 kg (19,50 kg)
  • kartong/wellpapp 9,31 kg (12,40 kg)
  • metall 1,08 kg (1,59 kg)
  • plast 6,08 kg (5,27 kg)
  • papper/tidningar 17,63 kg (31,50 kg)
  • matavfall 35,52 kg (73,76 kg)
  • brännbart 2,91 kg (231,89 kg)
Spontant känns det ganska bra då de flesta siffror ligger under snittet, vissa så mycket att jag undrar om jag räknat fel, men jag har både dubbel- och trippelkollat så det ska stämma. Detta speciellt eftersom det kändes att vi slängde väldigt mycket av vissa saker. Bland annat kokade jag en dag räkfond och då åkte det ner två kilo räkskal i den bruna påsen och det stod för 35 procent av den totala vikten under dessa fyra veckor. Sen får jag erkänna att vi kunde bli bättre på att inte låta matråvaror stå för länge och bli dåliga så de måste slängas. Därför trodde jag absolut att den skillnad skulle vara mindre.

Detsamma gäller för brännbart, som endast stod för 3,4 procent av den totala avfallsvikten, eftersom det har blivit en del hämtmat under dessa veckor och många av deras förpackningar är svåra att veta vad de ska sorteras som och de har därför åkt i soppåsen. Jämför då detta med att det under 2013 var hela 50,3 procent som åkte till ugnarna för att bli värme och energi! Chockad, minst sagt, eftersom vi har försökt att inte har tänka på det och bara slänga normalt och ändå går det knappt att jämföra med genomsnittet. Deppig över att det uppenbarligen inte är så många som bryr sig om att sopsortera för återvinning och då är vi ändå i världstoppen. Samtidigt ändå glad för att det förhoppningsvis bara kan bli bättre.

Vad som kanske egentligen borde chocka oss mer är att vi bidrar med mer plast än genomsnittet och det förbryllade mig ett tag så jag bestämde mig för att kolla runt lite på nätet. En teori jag har är att vi i princip återvinner minst 90-95 procent av all vår plast och är väldigt noga med att det hamnar på rätt ställe eftersom det sparar så mycket energi och resurser. För att kunna dra någon slusats av det här måste man kolla på siffror över hur mycket som felsorteras. Enligt en rapport är rikssnittet för andelen förpackningar och returpapper i brännbart hela 30 procent, dvs avfall som egentligen skulle hamnat i återvinningen. För att få reda på källsorteringsgraden av plast får man leta lite och jag hittade tyvärr bara siffror från 2007 och endast för Helsingborg, men de känns ganska talande: 51 procent av hårdplasten och 80 procent av mjukplasten hamnade direkt i soporna!

Allt som allt ett ganska hyfsat resultat, men det sporrar oss bara att bli ännu bättre och tävla mot oss själva för att se hur långt ner man kan komma. Det har varit väldigt lärorikt och i framtiden kanske det till och med kommer bli dags för en utmaningsmånad för oss att leva så avfallssnålt det bara går. Hoppas att jag har inspirerat i alla fall någon lite till att fundera kring de här sakerna och att vi tillsammans kan arbeta för ett mindre skräpbelamrat samhälle. Må gott!

måndag 9 februari 2015

Soporna: metall

Så var det dags för den sista stora materialtypen bland hushållsavfallets återvinningsbara förpackningar, nämligen metall. Det som hamnar under den här rubriken är oftast stål och aluminium som valsas till plåt i olika tjocklekar för olika ändamål. Precis som med glas gäller principen att det går att återvinna oändligt många gånger och vad som är ännu bättre är att energibesparingen är mellan 75 och 95 procent för olika metaller när man återvinner dem.

Den största vinsten görs när det kommer till förpackningar av aluminium, men det är nog också den metallen som oftast hamnar i brännbart i form av folie eller eldas upp i för hög temperatur när det ibland hänger med de tåligare metallerna in i förbränningsugnen (den lilla plattan i värmeljusbehållaren är av järn och har tre gånger så hög smältpunkt än aluminium). Det är inte bara energivinsten man då går miste om utan man slösar även bort råvaran och måste istället bryta upp nytt. Det är också därför det är viktigt att alltid se till att panta sina aluminiumburkar så de kommer till rätt ställe.



Trots alla fördelar är det som för tidigare material inte en perfekt förpackningslösning och man får helt enkelt väga det goda mot det dåliga. En sämre sak med metall är att det har en tendens att reagera med omgivningen och för livsmedel är inte det särskilt önskvärt. Därför använder man en väldigt tunn film som kan vara gjord av olika plaster, bland annat epoxi. Dessa har i vissa fall visat sig innehålla hormonstörande ämnen och idag har väl alla hört talas om bisfenol A som blivit förbjudet att använda i många förpackningar, men tyvärr inte alla. Vill man ta det säkra före det osäkra ska man undvika metallförpackningar eftersom de i princip alltid upphettas och det är då eventuella skadliga ämnen frigörs ur plasten. Samtidigt som man gör en god gärning för hälsan, varför inte passa på att göra detsamma för sopberget?
  • använd frysen - en metallkonserv är en ypperlig produkt när det kommer till just konservering; den är tålig, kan förvaras i rumstemperatur och håller nästan hur länge som helst. Men varje köpt burk innebär som sagt en energi- och materialanvänding eftersom de inte kan återanvändas på samma sätt som glas. Köp istället färskt och frys in i återanvändbara förvaringskärl, helst av glas eller rostfritt stål men plast fungerar också.
  • välj torkat - torkad mat har exakt samma fördelar som en helkonserv i metallburk men har ett ytterligare plus i och med att det också väger mindre. Handlar du i lösvikt och använder en tygpåse blir avfallsmängden minimal för egen del. Visserligen kan det kräva lite planering, men med hjälp av frysen (se ovan) så kan man göra storkok och fixa portioner i lagom storlek.
  • konservera själv - något som skrämmer många, men det är bara att börja i den enkla änden med sylt och saft eftersom dessa är säkra utan konserveringsmedel och massa socker. Från det är inte steget alltför långt till egen ketchup och chilisås för att sedan ge sig på att koka in tomater, morötter, bönor och kanske till och med sparris.

fredag 6 februari 2015

Soporna: glas

Glas. Ett fantastiskt material som inte bara är hållbart (så länge man inte dänger det i marken), formbart, genomskinligt, tätt och giftfritt (kristall innehåller dock bly), utan också i mina ögon väldigt vackert. De positiva egenskaperna tycker jag med råge trumfar de som kanske inte är lika fantastiska; vikten, bräckligheten och bristen på böjlighet. Det är som sagt ändå ett av mina favoritmaterial att använda och även om man får arbeta sig runt det lite sämre fungerar det för det mesta helt friktionsfritt.

Det har också en av de högre återvinningsprocenten och landade 2013 på respektabla 89 procent. Det går att återvinna hur många gånger som helst, till skillnad från plast och papper, men energibesparingen är lite mindre, dryga 20 procent jämfört med nytt råmaterial. Vi har dock halkat efter de senaste åren från en topp 2004 då hela 96 procent av allt glas blev till nya förpackningar eller glasull.

Trots vår återvinningslusta i världstopp är det bara sex av tio flaskor/burkar i butikerna som är av återvunnet material och detta beror på att man vid varje omsmältning måste tillsätta nytt kalk, soda och sand eftersom det alltid uppstår visst bortfall samtidigt som efterfrågan ökar. Det är i processen också väldigt känsligt för föroreningar och det är därför det är viktigt att skilja på färgat och ofärgat glas och att man endast slänger glasförpackningar (dricksglas, speglar, glödlampor, keramik och porslin går fetbort) i behållaren. Nu är väl också ett bra läge att visa den obligatoriska how-to videon om hur hela maskineriet funkar, från glasburk till glasburk.


Även om glas ingår i en hyfsat oändlig cirkel av återvinning måste det som sagt ändå tillsättas råmaterial vid omsmältning och ingredienserna måste ju komma från nån stans? Det är bara att göra en snabb sökning på kalkbrott för att inse problemet och den senaste tiden har det också blivit vanligare med rapporter om sandbrist i världen, hur otroligt det än kan tyckas. Därför kan det ju absolut vara vettigt att som privatperson försöka hushålla med glasburkarna.
  • spara - så länge glasburkarna och -flaskorna är hela och rena går de utmärkt att spara och använda om och om igen för vilket ändåmål än kan tänkas. Konservera (se till att locket är oskadat), förvaring av allt möjligt (från havregryn till skruvar), frysa in i (fyll inte hela vägen upp), använda som lunchlådor, dricka och äta ur, osv. Passar också mer än utmärkt att kombinera med lösviktsshoppandet och hemmagörandet.
  • upcycle - behöver nog inte säga mycket mer än att bara fantasin sätter gränser!
  • ge bort - det är ett utmärkt medium för hemmagjorda presenter, speciellt av det ätbara slaget, och håll med om att allt ser tio gånger mer lyxigt ut om det kommer i en fin glasburk med ett snöre om och en etikett på. Saft, sylt, kakmix, färdigbakade kakor, örtsalt, godis, en liten kaktus och inläggningar är bara några av sakerna jag själv har gett bort under åren och det är alltid lika uppskattat (hoppas jag).
Hittills är alltså glas det bästa materialet att sikta på när man inhandlar olika grejer, så skippa alla refillpåsar av plast och köp den vanliga glasburken även om det kanske kostar några kronor mer. Eller leta efter pappersförpackningar, men ännu hellre att man hittar ett ställe som fyller på ens tidigare förvaring.

onsdag 4 februari 2015

Hushållspapprets vara eller icke vara

I ett tidigare inlägg pratade jag lite om papper och varför man ska försöka minska på användningen även om det är en förnyelsebar råvara. Några tips hann jag slänga med in på slutet och nu kände jag att jag skulle vilja utveckla en av punkterna, nämligen den om mjukpappret. Det är för oss vanliga privatpersoner en inte alltför vanlig term att använda men inom industrin är det som sagt den korrekta benämningen på allt mjukt papper som används i våra hushåll; det som används för att torka upp saker helt enkelt.

Anledningen till att jag tyckte att just det här ämnet borde få lite större utrymme är för att jag tror att det tenderar att vara ett ganska osynligt användande av papper. Att slänga tidningar och reklam är mer noterbart för det är så himla tungt att kånka ner till återvinningskärlet, medan mjukpapper däremot försvinner i princip alltid ner i den vanliga soppåsen och blandas ut med annat, eller så spolas det ner i toan.

Jag har alltid varit lite av en bulkshoppare som passar på när det råkar vara bättre pris på något och detta har lett till att vi först nu i veckan tvingades att köpa nytt hushållspapper. Eftersom det nog var över två år sedan vi köpte det senast (storpack som sagt och så använder vi det ganska sparsamt) var det en ovan upplevelse att stå framför en vägg av rullar med ett dussin olika sorter. Vilket märke det var på pappret vi hade innan kommer jag inte ihåg för det var många månader sedan den plastförpackningen slängdes så det var i princip att börja om från noll.

Tid var något jag just vid inköpstillfället hade gott om och bestämde mig helt sonika för att läsa på varenda förpackning som stod där och efter ett bra tag hade jag lyckats sammanställa en mental lista på bra egenskaper som jag ville att vårt framtida hushållspapper skulle ha.
  • max två lager papper (fler än så är för mig fullkomligt onödigt)
  • 100 % returfiber (att göra torkpapper av nyfiber är ännu mer onödigt)
  • en förpackning gjord av annat än plast (bioplast var det närmsta jag kom)
  • halva ark (hur ofta behöver man mer papper än så?)
  • självklart Svanen-märkt
  • smal hylsa (för plastbesparande miljövänligare transport)
  • kompakt rulle (för platsbesparande miljövänligare transport)
Alla dessa önskningar, men tyvärr fanns det ingen som hade alla kvaliteter så jag fick helt enkelt börja väga fördelarna mot nackdelarna. Alla jag hittade var Svanen-märkta och då börjar man ju genast fundera på om företagen faktiskt är riktigt miljövänliga eller om kraven för Svanen är för lågt ställda? Lite både och tror jag, speciellt eftersom det fanns papper gjort av nyfiber som hade märkningen och det känns ju inte särskilt klokt. På en annan förpackning står det både "100% nyfiber" och samtidigt "returfiber" vid sidan av i en inforuta, så den gick ju bort (kanske ska kontakta företaget om det). Slutligen fick det bli en två-lagrig rulle med halva ark där största delen är returfiber, förpackat i plast gjort på sockerrör och det känns ganska okej trots att det inte var särskilt kompakt packat.

Självklart är det bästa hushållspappret det som aldrig behöver användas och där tycker jag nog att vi ändå är ganska ordentliga. Rullen har jag ställt lite lagom oåtkomligt för att vi inte ska råka göra det lätt för oss och använda i onödan av bara farten. Vi har en uppsättning mikrofiberdukar som vid det här laget är minst sex år gamla och trots någon fläck och ett hål här och där fungerar de lika bra som första gången vi använde dem. Oftast åker de med i vittvätten på 60 grader men om jag känner att de behöver en rejäl omgång kokar jag dem en snabbis i ättiksvatten. De flesta används i köket där de byts varje vecka, några hör hemma i badrummet. I övrigt används annars kökshanddukar för handtorkning och trasor i frotté. Vi klarar oss väldigt bra på det än så länge och de enda gångerna vi egentligen behöver hushållspapper är om vi ska torka fett ur en stekpanna.

måndag 2 februari 2015

Säsongens örtsalt

De senaste par åren har jag varje höst, i samband med att de svenska smakrika rotfrukterna börjar bli skördefärdiga, gjort eget örtsalt. Trots att jag egentligen är ganska ordningssam av mig har jag varit dålig på att skriva upp vad exakt det är jag har haft i, så varje gång har blivit lite annorlunda. På ett sätt är det väl bra för då upptäcker man perfekta kombinationer som man inte tidigare tänkt på, men det blir väldigt svårt att upprepa bravuren.

Så denna höst bestämde jag mig för att ta mig i kragen och faktiskt ha papper och penna redo när det var dags att ta fram matberedaren. Jag testade mig fram tills jag hittade den perfekta balansen mellan smaker och just den här säsongens upplaga kom att innehålla rotselleri, morot, persilja, gul lök, vitlök, timjan och salt såklart. Proportionerna är ungefär fem sex delar grönsaker och en del salt eftersom jag vill ha mycket smak utan att behöva salta alltför mycket i onödan.

Jag går tillväga så att jag kör grönsakerna i maskinen till en fin massa för att sedan smaka av och eventuellt justera något. När jag är nöjd häller jag i saltet och mixar tills det blir ordentligt blött så att saltet löses upp och allt har blandats jämt. Smeten häller jag sedan upp på ett bakplåtspapper (jag använder ett av silikon) på en plåt och sätter in det i ugnen med luckan på glänt. Det ska sedan torkas på 50 grader varmluft och för att det ska gå fortare och torka jämare blandar jag runt det lite då och då. Runt sex-åtta timmar tar innan det är helt torrt och då häller jag tillbaka det i matberedaren och använder pulsknappen för att få det lite mer finfördelat. Innan det hälls på burkar ger jag det också en omgång i morteln.

Eftersom vädret har varit så milt under årets vinter har jag kunnat skörda persilja ända fram till januari och har därför fått gjort väldans massa örtsalt i år. Jag hoppas att det räcker till nästa säsong för i vanliga fall brukar det ta slut mitt i sommaren. Man behöver självklart inte vänta på att rotsellerin blir färdig utan det går alldeles utmärkt att slänga ner lite vad man har och känner för.