Försiktighetsprincipen

En gång i tiden använde vi oss i överflöd av ett fantastiskt medel som revolutionerade insektsbekämpningen i början av 40-talet. Dess upptäckare belönades med Nobelpriset 1948 och det användes också framgångsrikt för att bekämpa malariamyggor världen över under de kommande två decennierna, ett bruk som även främjades av Världshälsoorganisationen. Många ansåg att det här var en skänk från ovan för både lantbrukare överallt liksom för invånarna i tredje världen, ett mirakel. Det var få som då kunde föreställa sig hur det skulle gå sedan.

Så småningom började det komma rapporter om att resistens mot medlet börjat byggas upp hos flertalet insekter. Kritiska röster hördes allt högre och miraklet sågs nu på med skepsis bland fler och fler. 1962 släpptes en bok skriven av en amerikansk biolog där kemikalieindustrin anklagades för att sprida desinformation till både politiker och vanligt folk i syfte att få dessa att blint lita på förträffligheten hos deras produkter. Hennes fokus låg på de ödesdigra konsekvenserna för djur och natur som följde av användningen av både det här medlet såväl som många andra. Motståndet från de anklagade företagen var enormt, men folket läste och lyssnade och det ledde till slut ett nationellt förbud 1972 som sedan spred sig vidare och under årens lopp följde fler länder efter. Det var dock inte förrän 2004 som man kunde säga att i stort sett hela världen stod enade och endast en liten mängd för malariabekämpning kvarstår.

Ämnet är DDT. Ett bekämpningsmedel som vi idag vet orsakar förödande skador på allt biologiskt, framförallt på grund av dess bioackumulerande förmåga; en mus äter lite nedsprutad grönska, en fågel äter flera möss, en stor rovfågel äter flera mindre fåglar och dosen av gift ökar för varje steg man tar upp i näringskedjan. Halveringstiden för DDT är hela 31 år i grundvatten, det vill säga att mängden gift endast har halverats på den tiden och det här påverkar såklart miljön under många år framöver. För människor anses det också vara både cancerogent och hormonstörande.

Det kan vara svårt att lära sig av sina misstag, speciellt på en internationell nivå, och det märks tydligare idag än någonsin. Fler och fler bekämpningsmedel kommer ut på marknaden och vi bara antar att de inte är skadliga för oss eller miljön, men hur kan vi vara säkra? Idag rapporteras det om hur vanliga insektsmedel som frekvent används idag påverkar de minsta små liven; humlor och vildbin är de allra mest utsatta. Det finns gränsvärden satta, men oftast är dessa riktlinjer som gäller för akut toxicitet, alltså vad som är farligt för stunden. Vad händer om man utsätts för något under tio år? Femtio? Ingen kan ju sia om framtiden och därför kan det nog vara klokt att fundera lite kring vad det är vi får i oss och även bidrar till att sprida i naturen. Man kan tänka lite såhär; om det dödar och bekämpar något annat, vilka effekter har det på mig? Följande reklam var tyvärr på riktigt...