måndag 31 augusti 2015

Vego-måndag

Så här efter sommarens och semesterns kulinariska utsvävningar börjar det åter bli dags att komma tillbaka till vardagen och normaltillståndet i köket. Hos oss är det med andra ord inte längre lika okej med mindre nogräknad onyttig mat i färdigformat så då får man börja med att planera mat- och inköpslistor mer noggrannt. Inte alltid den roligaste sysslan i huset och inspirationen tryter oftare än inte vilket leder till ganska fantasilösa "det här åt jag två gånger förra veckan"-rätter. Men nu ska det bli ordning och reda på torpet, som man ju brukar säga.

Jag verkligen älskar det indiska köket med alla kryddor och att många rätter redan från början är utan kött så först ut bland dagens vego-länkar är den Seattle-baserade bloggen Vegan Richa. Richa har indiska rötter så man vet att man får valuta för surfet och i princip alla hennes recept är veganska, men det bästa är nästan att hon har en helt egen kategori för hamburgare! Väl värt ett besök med andra ord.

En annan indisk-ish blogg är Veggie Runners som skrivs av mamma Jayne och dotter Bibi vars två stora intressen är löpning och vegetarisk mat. Även om jag inte är helt såld på det första älskar jag det andra och de har framförallt en väldigt bra sektion av snacks och tillbehör, vilket ju nästan är meningen med livet.

Alldeles sist innan jag går och lägger mig får bli en snabbis för de flesta känner nog redan till den, men man tål att bli påmind. Det är ord och inga visor hos Gojigirl där maten är i fokus utan massa kringsnack om man nu inte är så förtjust i det. Pedagogiskt uppmärkt om det är vegetariskt eller veganskt, enklare kan det inte bli.

torsdag 27 augusti 2015

Katter och zero waste

Vi har nyligen blivit lyckliga medboende (för är man någonsin ägare till en katt?) till de två gulligaste kattungarna i världen, Birk och Ronja, och de har verkligen charmat oss till tusen. Envisa, tillgivna, spralliga, busiga, pratiga, glupska och alldeles alldeles underbara!

Mitt emellan tankar om uppfostran och sessioner av mys och gos så började jag fundera på hur mycket de här sötnosarna egentligen kommer bidra till sopberget. Man tänker ju oftast att det är vi människor som skapar avfall men våra husdjur kan verkligen bidra med sin beskärda del, främst när det kommer till kattlådan.

De flesta som har katt använder sig av klumpbildande sand som är gjord av en speciell lera och det är supermidigt att ta bort kissklumpar samtidigt som det lilla pyret blir glad av att ha något att krafsa runt i. Leran, som kallas bentonit, är från början vulkanisk aska som under en sisådär 120 miljoner år har omvandlats i jordskorpan. Så även om det är ett naturligt material, med väldigt många bra egenskaper och användningsområden, får man ändå se det som en ändlig resurs. Den bryts i stora dagbrott, precis som annan sand och grus, och det påverkar ju såklart den kringliggande miljön även om slutprodukten i sig inte är farlig.

Ett annat problem med vanlig kattsand är att det inte går att göra sig av med den annat än att lägga den på soptippen eftersom det varken går att förbränna och utvinna energi ur, lösa upp eller kompostera. Det kommer med andra ord bidra en hel del till sopberget under våra katters liv och det känns ju inte helt okej. Därför har vi tittat lite på olika alternativ och helst ska det inte bara gå att tas om hand av avfallsföretagen på ett bra sätt utan det bästa är om vi kan göra något med det själva här på gården.

Så hittade vi då en perfekt lösning, nämligen papperspellets. Det finns ett par olika sorter på marknaden och någon ackompanjeras till och med av en speciellt utformad kattlåda för enklare rengöring. Jag är mer ekonomisk än bekväm av mig så vi testade med en helt vanlig låda istället och det har hittills fungerat bättre än bra. Vi har haft den turen att katterna inte tyckte att det var speciellt konstigt att gå på toan nu jämfört med förut och är verkligen glada över att ha hittat en "sand" som är en restprodukt från en förnyelsebar råvara och går att kompostera.

Det är inte särskilt svårt att rensa heller; bajsklumparna binder med fukt ett lager pellets kring sig och kisspölarna sugs upp av pappret och torkar sedan upp. Vi tar bort det som är smutsigt eller fuktigt och lägger det i en speciell grop lite längre ut på tomten och täcker med lite gräsklipp varje gång så får vi se hur det blir. Att slänga ner den i vår hushållskompost ville jag inte eftersom den jorden ska användas till våra odlingar så småningom och är osäker på om eventuella bakterier hinner brytas ned. En svag doft av skog fyller nu kattoan och vi fyra är nu alla nöjda.

tisdag 25 augusti 2015

Äntligen!

Att hitta och plocka bär i skogen är tämligen enkelt för de flesta då dess buskar syns väldigt bra och oftast växer de också i överflöd. Blåbär, lingon, hallon och björnbär är inga problem även för det minsta knytet, för att inte tala om vad man kan odla själv på hemmaplan. Svamp däremot är en helt annan grej och det krävs både mer kunskap, tålamod och en gnutta tur om man ska lyckas.

Jag är riktigt kass på att plocka svamp. Trots att jag har läst mängder med böcker om var man teoretiskt hittar dem får jag aldrig riktigt till det. För några år sedan råkade jag och systern springa på ett gigantiskt fält med trattisar och jag kände mig riktigt stolt över att komma hem med några liter som skulle till torken. Följande år gick vi tillbaka till samma ställe bara för att upptäcka att det röjts ordentligt med en skogsmaskin och många av träden var nedtagna. Ingen svamp. Inte heller året efter.

Min svampkarriär slutade lika hastigt som den började och trots idoga försök att hitta nya ställen, med försäkringar från flera kringboende om att det kryllar av dem, har jag gått bet. Ambitionerna om att någon gång bli en äkta svampplockare har svalnat av och lagts på hyllan i väntan på inspiration.

Flytten till landet har gjort gott för min själ och ut i skogen ska man såklart gå nu när man har chansen och helt plötsligt så var turen där igen. För första gången i mitt liv har jag lyckats hitta gula kantareller! Av ren slump visserligen och inte jättemånga, men stoltheten är tillbaka och nu längtar jag efter att hösten ska komma och jag kan få ge mig i kast med trattkantarellerna igen.

Den gula skatten avnöjts såklart stekt i rikligt med smör och en av de sista nyporna av förra årets örtsalt, perfekt toppade på en lättrostad skiva av valnötsbröd. Jag har någonstans under åren intalat mig att jag inte gillar svamp just för att jag inte lyckas hitta dem annat än i matbutiken, men nu har jag fått mersmak!


torsdag 20 augusti 2015

Att plocka eller inte plocka

Jag tänker mig att det i den här världen finns två sorters människor när det kommer till bärplockning; de som plockar, äter, plockar och de som bara plockar, plockar, plockar. Alla som känner mig vet att jag tillhör den senare kategorin som aldrig slutar plocka, till vissas förtret, för det finns alltid ett till bär nånstans. De allra flesta tillhör nog den första kategorin konstaterar jag, då ingen jag känner är en manisk bärplockarkamrat. Fast jag kanske bara rör mig i fel cirklar.

Hur som haver så har jag väldigt svårt att sluta när jag väl börjar, helst ska alla bären vara slut och här används inget fusk minsann utan bara mina två händer. Jag trivs ypperligt med att vara så här bärskadad, det ger en viss tillfredställelse av att ha gjort något färdigt och likaså grundligt. Tyvärr har det lett till att jag ofta plockar ensam då få andra står ut med de många timmar långa passen på huk bland myror och mygg. Tiden man plockar är dock perfekt för eftertanke och funderingar, bland blåbärsrisen får jag mina bästa idéer, så jag är ganska nöjd ändå.

Nu senast skulle jag ta mig an de vilda och överväxta svartvinbärsbuskarna som frodas strax bortom husknuten och utrustad med sekatör och hink gick jag så ut. Trots att jag under tiden fick röja bort massa hallonsnår tog det inte lång tid innan jag var uppe i fyra liter (utan kvistar och annat bös) och då vart jag tvungen att ge mig för min största gryta rymmer bara fem. Grenarna, högre än mig själv, dignade av gigantiska bär utan några som helst skadedjur eller fulväxtskador. Måste vara fantastiskt bra mark och jag antar att det inte heller skadar att det ligger berg inte långt under så vattnet hålls kvar.

Så fick jag då gå in och koka saft istället för att fortsätta plocka. Svarta vinbär är favoriten under vintern, varm och gärna med kryddor i är den perfekt för att värma frusen kropp och själ. Till fyra liter bär hade jag ungefär 1,5 liter vatten och jag lät det sedan rinna av. Koka upp, sockra till belåtenhet och häll varm på flaskor som försluts på en gång. Glöm inte att även pastörisera locket genom att lägga flaskan ner i cirka tio minuter så kommer du få en väldigt hållbar konserv som inte behöver stå i kylen.

Jag slänger inte det som är kvar i silen utan kokar upp det tillsammans med socker för att göra restsylt. Eftersom jag varit noga med att bara plocka bär och inte stjälkar och annat får jag två godsaker ur ett bär. Blir jättegott och fungerar utmärkt att använda istället för svartvinbärsgelé. Den kan dock kännas lite grov men det löser man genom att göra igenom det med en stavmixer om man vill. Mycket bär finns det kvar än så alla mina kära vänner kan räkna med att det nog blir en och annan flaska i julklapp.

Enda förpackningen som gått åt är sockerpåsen (och inte ens det eftersom jag fortfarande har halva kilot kvar). Spara pengar och avfall i ett och få samtidigt en hemgjord och giftfri (om du använt ekologiskt socker) produkt som innehåller ynka två ingredienser och inte kräver energi för att förvaras. Tadaa!

söndag 16 augusti 2015

Att tänka grönt

Det är lustigt hur alla tankar alltid kommer på kvällen och just denna kvava natt kom jag ihåg hur vi för ett par dagar sedan återigen kunde läsa att jordens ränteresurser är uttömda och att vi nu mumsar på kapitalet resten av året. Det senaste decenniet har detta datum förflyttats från mitten av oktober till mitten av augusti och även om det inte är en exakt vetenskap så visar det ändå på en trend som inte är helt angenäm. Att man ofta använder ekonomiska termer i beskrivandet av vår planets tillstånd är ett fantastiskt bra knep för att göra det mer lättillgängligt, för vi har väl alla någon erfarenhet av att budgetera och vet att det verkligen inte är bra när minustecken och röda siffror dyker upp.

Tidigare år när jag skrivit om det här har jag mest fokuserat på att lite torrt förklara läget och allmänt talat om vår kollektiva medverkan till både bra och dåliga resultat. Jag tänker ändå att klyftiga matematiska liknelser bara hjälper en bit och det som gör den största skillnaden är konkreta och praktiska förslag till att få ett bättre miljötänk. Därför tänkte jag så gott jag kan försöka förklara i stort hur vi går tillväga här hemma, vilket nog är en bra påminnelse då det mesta går på autopilot nuförtiden. Risken med det är att man att blir lite bekväm och missar saker man hade kunnat göra annorlunda så det är bra att faktiskt gå igenom vad man gör och varför.

Allt vi gör påverkar miljön i olika utsträckning; vad vi äter, shoppar, slänger och transporterar oss med är bara några punkter men i grund och botten handlar det om olika typer av konsumtion. Det positiva med många faktorer är att det finns mängder med möjligheter till förbättring, det gäller bara att ringa in vilka de är och genomföra dem på ett sätt som man i längden orkar med. Det sämsta man kan göra är att gå ut stenhårt för då tröttnar man lika fort som man började och med det också lusten. I slutändan gör man bara sig själv och miljön en björntjänst av att vilja göra allt på en gång.

När jag själv vandrar genom livet brukar jag utgå från ett kretsloppstänk där så mycket som möjligt av min konsumtion ska passa in. Det kan kännas väldigt brett och svårt att ta på men det hjälper en hel del om man bara tar sig tid att försöka placera in så mycket som möjligt i cirkeln med hjälp av ord som förnyelsebart, återvinning-/användning, enkelhet, hållbart, giftfritt. Det låter nog fruktansvärt uttjatat men applicerar man dessa ord på vad man än tar sig för så kommer man ganska långt.

För att ta ett exempel kan jag nämna att jag motiverar mitt fortsatta kött- och mejeriproduktsätande (om än i mycket mindre utsträckning än många) med att djuren betar landskapet och bidrar till att hålla de öppna markerna med en rik flora av växter och insekter. Deras bajs blir till gödsel som hamnar på åkrarna där deras mat odlas och som sedan blir bajs igen. Även om det rent koldioxidmässigt är bättre att vara vegan anser jag att de naturvärden som följer med boskapsdjur är såpass viktiga för biotopen att det väger upp eventuella nackdelar.

Det var ett ganska tydligt exempel på hur min hjärna funkar när det gäller det mesta miljörelaterade sakerna i mitt liv och det visar också att allt hela tiden är en avvägningsfråga. Vi kan ju inte sluta leva, men vi kan göra det på ett skonsammare, mer välinformerat och genomtänkt sätt. För allas våran skull.

onsdag 12 augusti 2015

Mysterieträd och trädgårdsinventering

En stor, men rolig, utmaning som man som trädgårds- och odlingsintresserad ställs inför när man flyttar till en i princip övergiven tomt där allt växer lite som det själv behagar, är att ta reda på vad sjutton det är för buskar och träd som står och står överallt. Vi hade turen att flytta i början av sommaren och då syns allting lite tydligare; hur bladen ser ut, karaktäristiska blommor, om det finns bär eller frukt, osv. Vissa saker är enkla att identifiera, krus- och vinbärsbuskar exempelvis, men det förstnämnda var så höljt i hallonbuskar att jag inte la märke till dem förrän jag hade rensat rejält bland snåren och fick syn på massa fina bär.

Röda och svarta vinbär och någon krusbärssort med nästan vinröda bär har alltså hittills hittats, tillsammans då med en fläderbuske som blev fantastiskt god saft. Hallonen är inte mycket att hurra för utan verkar vara nån vildväxande sort med dåligt utvecklade bär. Årsskotten har klippts ner för att de pluttiga hallonen som finns ska få lite mer ljus, men det ser inte ut att bli nåt så dessa kommer förmodligen trimmas ner och hamna på täckodlingshögarna som snart kommer ta plats på ängs-/träskmarken.

Fram till för någon månad sen var alla fruktträd också ett mysterium, men nu har det faktiskt dykt upp äpplen av okänd sort på ett av dem. Jag får vada ut bland det midjehöga gräset till de resterande två, tyvärr ser dessa väldigt gamla och ganska slitna ut och det ser ut som att vi kommer få plantera mycket nytt. Det är bra på ett sätt för då får man de sorter man vill ha och exakt där man vill ha dem, men det är något speciellt med riktigt gamla träd av någon klassisk sort som man bara behöver titta på för att känna historien fladdra förbi.

Den enda riktiga hemligheten som trädgården fortfarande håller på är ett stort buskageliknande område av träd med både stora stammar men också nya mindre samlingar av kraftiga kvistar. Det är vassa taggar överallt och gröna hårda frukter med ett olivliknande utseende. Jag tänker krikon (kanske vågar jag till och med hoppas på mirabelleplommon som är så himlans goda) men frukterna sitter lite mer glest isär än vad jag sett tidigare. Det kan ju visserligen ha varit ett dåligt år om blomningen eller pollinering hamnat fel med det här konstiga vädret vi haft hittills. Återstår att se när höstens kyliga nätter kommer vad det blir av dem, längtar redan!

lördag 8 augusti 2015

Äntligen kompost!

Om man som jag är en naturmänniska ända in i själen så man ibland bli lite lätt desperat efter att skita ner sig ordentligt, speciellt om man de senaste sex åren bott i en natursteril lägenhet på tredje våningen. Trots mina tappra försök att göra balkongen till en lummig plats med doftande och ätbar grönska fylls aldrig riktigt det där hålet av längtan efter moder jord. Bästa botemedlet har jag kommit på är att bara sätta ner spaden i marken och gräva. Gärna också sitta en stund i den färska gropen och studera maskarna och insekterna som har sin hemvist under ytan. Man blir som ett barn på nytt och mer ypperlig terapi finns inte!

Gott om jord att gräva runt i har vi nu i alla fall och förnöjsamheten frodas lika bra som ogräset växer, men vad är bättre än möjligheten att kunna göra egen jord! Steget att bli kompostägare var mer än självklart och nu står det sen två veckor tillbaka en rejält tilltagen grön sak på den skuggiga norrsidan av brygghuset. Som total kompostnybörjare var det första problemet att välja en bland det stora sortimentet på marknaden, men valet föll i slutändan på en Gröna Johanna. Vi gillade att det var ett hyfsat lokalt företag (Askim ligger dryga timmen bort med bil) och att själva komposten är svensktillverkad och Svanenmärkt. Ett stort plus var också att det var enkelt att köpa reservdelar.

Efter att ha dragit upp en björk med rötterna (om än en liten sådan), jämnat till marken och till slut monterat den (inte helt utan möda) stod den så på plats. Tjocka och stora maskar fanns det gott om där vi grävde, som förhoppningsvis kommer jobba på bra och förvandla våra mat- och trädgårdsrester till finfin jordförbättrare. Den i sin tur kommer användas i framtida odlingar och resterna från dessa kommer så småningom hamna tillbaka i komposten. Circle of life - ett underbart koncept som passar bra in om man försöker minska sin sopmängd och inverkan på miljön.

tisdag 4 augusti 2015

Droppen som fick mjölkhinken att rinna över

Jag har tidigare skrivit lite om hur mycket vi ogillar Arla här hemma vilket har lett till en bojkott som i skrivande stund pågått i mer eller mindre två år nu. Vi klarar oss utmärkt på Hjordnära (Skånemejerier), Garant Eko (Falköpings mejeri) och Änglamark (Grådö/Falköpings mejeri) så hela vår mejeriarsenal är från svenska gårdar (med undantag för regionala utländska ostar, exempelvis parmesan och feta). Vid enstaka tillfällen fuskköper jag dock Änglamarks smör, som tyvärr är gjord på dansk grädde, om jag inte har tid och ork att göra själv. Samvetet är likväl fortfarande i gott skick så länge inget från Arla kommer innanför dörren, vilket inkluderar allt som ägs och tillverkas av Arla Foods och det är en hel del. Inte nog med det så tillkommer det mejerier som de äger men tillverkar produkter under eget märke, exempelvis Boxholms Ost och Falbygdens Ost.

En del kan tycka att det är kontraproduktivt att bojkotta ett märke som ändå köper upp hela 70 procent av den svenska mjölken och att vi i förlängningen snarare stjälper än hjälper de svenska mjölkbönderna. Som jag ser det finns det självklart bra delar med Arla också; de hämtar alltid all mjölk från alla gårdar oavsett mängd och det är trots allt ett kooperativ som ägs av bönderna, men när nackdelarna överväger fördelarna bör man ta en funderare på om man fortfarande vill stödja företaget.

Marknaden idag lämpar sig knappt för småbönder, eller ens svensk mjölk över huvudtaget, och det är en utveckling som jag anser att Arla har drivit på. När man satsar internationellt och sätter ett pris som gäller för alla, trots att kostnaderna är så vitt skilda på grund av bland annat våra relativt höga krav på djurskydd, så skapar man en obalans och det är generellt sett de svenska bönderna som ständigt drar det kortaste strået. Det senaste året har priset sänkts med mer än en fjärdedel (från 3,55 kronor kilot till dagens 2,58) och i både juni, juli och augusti i år har sänkningarna stått på rad. För att toppa moset med ett körsbär är Arla i mitt tycke också lite väl liberala med sina åsikter kring GMO-frågan (svensk mjölk är undantaget, resten av deras bönder är fria att använda GMO-foder).

Sen finns det de som tycker att man målar in sig i ett hörn när man bestämmer sig för att inte köpa ett visst märke som är så väldigt dominerande på marknaden, "då det finns ju inget kvar att köpa" är en kommentar som man får höra (och det säger väl allt egentligen?). Det finns minst lika bra produkter från andra tillverkare, men det är klart att man kanske ibland får leta och betala lite mer. Här på västkusten finns exempelvis Skoga Gårdsmejeri som gör ostar på egen getmjölk, Sommarhagen har både färsk-, dessert- och hårdostar och även vunnit priser och hos Kronogården kan man köpa mjölk direkt från bonden.