fredag 8 januari 2016

Vårt dagliga bröd

När jag fyllde 25 fick jag en assistent i födelsedagspresent och sedan dess har den använts minst en gång i veckan då det är dags att fylla brödlådan i frysen. Alla möjliga olika sorters bröd blandas till i den; danskt rågbröd, baguetter, filmjölksbröd, grytbröd och tager-vad-man-haver-frallor, bara för att nämna några. Godast är det oftast rykande färskt och det som inte smaskas upp första dagen åker portionerat in i frysen för att sedan tas fram när man vill ha det, nästan med samma fräschör som nybakat.

Vi lider därför aldrig av problemet att det ligger brödbitar i påsar och lådor för att sedan blir torrt och tråkigt. Av den enkla anledningen har det heller aldrig kommit för mig att göra eget ströbröd, eller skorpmjöl som det charmigt nog också kallas, som många tycks göra med sin skalkar. Det är alltså en av grejerna som vi fortfarande har köpt, trots att det är pinsamt enkelt att göra. Visst skulle man bara kunna låta några uppskurna skivor ligga framme och torka, men det tar emot i hjärtat, på riktigt. Att medvetet låta gott mjukt bröd bli hårt och smuligt känns som ett väldigt slöseri, även om det är för att göra något annat som man ändå behöver.

Ett gyllene tillfälle uppstod dock på nyårskvällen när det gjordes snittar och massa brödkanter skars bort (synd och skam egentligen, är ju den godaste biten tycker jag). Mina älskade vänner har med åren lärt sig acceptera mina miljörelaterade egenheter och att jag vägrade låta dessa oskyldiga mumsbitar åka i sopen togs emot med ett inte så överraskat "jaja". Att slänga fullt ätbar mat borde vara brottsligt och därför las brödbitarna i en korg i skafferiet för att torka och nu har jag äntligen fått tummen ur att riva det till finfint ströbröd.

Jag överdriver inte när jag säger att det är bland de enklaste sakerna jag gjort. Man kan slänga ner det i matberedaren, använda rivjärn, mortla eller smula det med händerna, men då jag för ett tag sen fick ärvt den charmigaste mandelkvarnen någonsin kände jag att den nu äntligen skulle få göra skäl för sin plats i kökslådan. Resultat: en halvtimma senare, noll extra avfall och med en tillfredsställande känsla av jag visst kan själv står nu en burk med egenrivet ströbröd på hyllan i skafferiet. Ytterligare en sak som jag aldrig behöver handla igen! Jag måste bara komma över min instinktiva motstridighet inför att låta mitt, med energi och möda, hembakta bröd "slösas" bort på det här viset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar