torsdag 27 april 2017

Dokumentärtips: Sista skörden

Jag har upptäckt att när man har en liten bebis att ta hand om så är det många timmar som går åt till att göra inget annat än att sitta still och mata. Det är supermysiga stunder som jag aldrig skulle vilja vara utan och även om det finns få saker som slår att titta på en mumsandes nöjd liten krabat kan det bli lite tradigt från tid till annan. Det är i princip omöjligt att läsa en bok med en hand, men tacka vet jag Play-tjänster! Av den enkla anledningen kommer det framöver att bli en hel del inlägg om sevärda dokumentärer.

När man har sett Planet Earth på Netflix femtioelva gånger så är det ju inte så konstigt att isbjörnars och makakers liv tappar lite spänningen efter ett tag, man vet ju hur det slutar. Därför blir jag så himla glad när något nytt dyker upp och häromkvällen sändes den svenskproducerade dokumentären Sista skörden på SVT Play. En film om jord. Så vardagligt, så viktigt.

Jorden, denna minsta gemensamma nämnare mellan liv och död, är någonting som de flesta kanske inte reflekterar över och när den väl kommer till tankarna är det oftast för att man har blivit smutsig och behöver tvätta bort den. Ack så man bedrar sig när man väl tänker efter på vad det faktiskt är. Grundbulten till vår överlevnad, men väldigt sårbar. Hur vi behandlar och driver den till utarmning genom vårt jordbruk är vad Tina-Marie Qwibergs film handlar om.

Monokulturer, konstgödsel, bekämpningsmedel och drift utan vila gör våra jordar allt mer näringsfattiga och utsatta för väder och vind. Den hårda mekaniska bearbetningen, i form av bland annat plogning med tunga fordon, gör jorden kompakt och ogenomsläpplig för både vatten, luft och ljus. Alla dessa problem berörs och även om Tina-Marie inte tar sig an lösningarna i den utsträckning som jag kanske hade önskat är det en tankeväckande historia hon berättar som manar till förändring.

I ett inlägg lite längre fram tänkte jag adressera hur man som hobbyodlare kan tänka för att få sin egen jord att må så bra som möjligt och lite kring hur jag själv ser på jorden som den största och viktigaste delen i en trädgårds kretslopp. Så se fram emot det!

tisdag 11 april 2017

När knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

- Karin Boye
Denna fantastiska dikt är en av de finaste beskrivningarna av våren jag vet, även om den egentligen handlar om något annat. Man riktigt känner tvekan och ängsligheten inför det obekanta samtidigt som det trygga lockar en tillbaka till det välkända. Till slut går det dock inte längre att hålla tillbaka och när allting släpper är alla farhågor som bortblåsta och man välkomnar det nya livet.

Orden sammanfattar så väl den största resan jag hittills gjort och är anledningen till att det senaste året varit så glest mellan inläggen; föräldraskap. Nu har jag varit en glad, trött, stolt och ängslig, men i slutändan ändå en alltigenom lycklig, mamma i snart två månader och vardagen börjar komma åter.

Jag hoppas att det kommer finnas tid och ork till att fortsätta skriva här för det finns så mycket kvar jag har att berätta om. Nya erfarenheter och infallsvinklar som följer med att ha det fulla ansvaret för en annan människa. Allt det praktiska kring att ha ett barn samtidigt som man håller miljön i tankarna och försöker leva med ett så minimalt ekologiskt fotavtryck som möjligt. Jag längtar!