En köpfri dag

Idag var det så dags för den årliga internationella Buy Nothing Day och den har sedan 1997 funnits på sin nuvarande plats i kalendern. Det var kanadensarna som var först ut redan i september 1992 men dagen flyttades sedan till slutet av november som en reaktion på den föregående dagen, nämligen Black Friday. Det här är en dag i USA då man, med Thanksgivingkalkonen fortfarande i magen, står och köar i flertalet timmar utanför allsköns butiker i väntan på den största rean på hela året. Tyvärr (får man väl säga) så ser det ut som att det här konceptet har börjat få allt starkare fäste även här på hemmaplan.

Det här eventet har också traditionellt setts som starten på julshoppingen och som även här i Sverige i år förväntas slå rekordet från förra året. Det enda som hindrar framfarten av allt högre siffror är ekonomiska kriser och under de senaste två decennierna har detta inträffat endast ett fåtal gånger, i början av 90-talet och 2008.

Initiativet med den köpfria dagen, som syftar tilll att man aktivt inte ska handla något på 24 timmar, både hyllas och ifrågasätts av många olika aktörer. Uppnår det syftet att väcka uppmärksamhet kring konsumtionen och kanske bidrar till att göra en faktisk skillnad? Eller blir det bara som Svensk Handel säger, "Det vi inte köper i dag köper vi då dagen efter istället[.]"? Personligen känns det som att de flesta som uppmärksammar detta och faktiskt genomför en förändring redan är så pass medvetna att majoriteten av deras dagar är köpfria. Sedan finns det också en känsla som säger att det faktiskt är en förändring på gång i många delar av samhället.

En våg av medvetenhet, ekologiskt, giftfritt och generell grönhet sveper över världen och här i Sverige blir det allt tydligare att fler börjar bry sig om miljörelaterade frågor, antingen för sitt eget, sina barns eller helt enkelt för allas vårt väl. Därför uppmanar jag inte till att ha en köpfri dag utan snarare att man börjar anamma ett annat tänk när det gäller konsumtion, att man fokuserar på behov istället för begär.

Smörserien, del 3: solrosfrö

Regn, regn och åter regn. Så har det sett ut på många håll i landet under den senaste månaden, men ingen annanstans är vi väl så luttrade av molnens blöta droppar som på västkusten. Personligen har jag inget emot regn, eller annat 'tråkigt' väder för den delen heller, utan lever livet efter det klassiska talesättet 'inget dåligt väder, bara dåliga kläder'. Däremot gör det helt klart att vardagen får en lite gråare nyans som det ibland kan vara svårt att se ljust på. Därför tänkte jag att det var dags att testa ett experiment jag länge gått och tänkt på, nämligen solsmör!

Solsmör låter lite roligare än att behöva säga solrosfrösmör, men det är precis vad det är. Benämningen är ett vedertaget begrepp borta i staterna; det är till och med ett registrerat varumärke och marknadsförs som ett hälsosamt alternativ till konventionella nötsmör. Faktum är att solrosfrön innehåller bra mycket mer nyttigheter och en något större andel av omättade fetter än jordnötssmör. Det är så fullproppat med vitaminer och mineraler att en ynka matsked solsmör ger en tredjedel av det dagliga behovet av vitamin B1 och vitamin E. Det är också rikt på vitamin B6, järn, magnesium och zink.

Det här visste jag sedan innan och av den anledningen slänger jag gärna med några nävar när jag bakar bröd eller har i frukostskålen med fil/gröt/yoghurt. Det som därför skulle bli spännande var att se hur smaken blev när det väl var rostat och mixat och jag kan säga att det var över förväntan i jämförelse med den klassiska jordnötsvarianten.

Jag började med att rosta fröna (ungefär 350 gram) lite lagom i en torr stekpanna, inte för bleka och inte för mörka. Det går självklart lika bra att använda naturella frön om man föredrar den smaken, men jag tycker dock att en rostning hjälper till att få fram smakerna lite bättre. När fröna har antagit en färg man är nöjd med är det bara att hälla ner dem i en matberedare tillsammans med lite salt (knappt en halv tesked), sätta på locket och trycka på kör. Det kommer först att blir grova smulor som gradvis blir finare och finare tills det blir ett mjöl. Det är bara att fortsätta eftersom man vill arbeta det så mycket att fröna till slut släpper oljorna och det blir något som mer och mer liknar ett nötsmör. Jag brukar inte tillsätta någon extra olja eftersom jag tycker resultatet blir bättre utan. Följde instruktionerna från den här sidan och blev mycket nöjd med mitt solsmör och min nötallergiske kompis gav det också tummen upp. Snabbt, enkelt, nyttigt och gott, vad mer kan man begära?